Det här är hårdkokt, sandpiskad biomagi
Bildmässig sensation i ”Sirât”
Publicerad 2026-03-05
Sirât
Regi Oliver Laxe, med Sergi López, Bruno Núñez Arjona, Stefania Gadda, Joshua Liam Herderson, Richard 'Bigui' Bellamy.
FILMRECENSION. En av de mest omtalade filmerna i Oscarskategorin Bästa internationella film är så bra att den övertygar om att Jesus inte gick på vatten.
DRAMA. Föreställ er ett mäktigt högtalarsystem som har tornat upp sig framför det monumentala bergslandskapet i den marockanska öknen. Bastunga ljudvågor färdas över ett nomadiskt rejvfolk.
Redan i början av ”Sirât” uppstår en bildmässig sensation som sätter tonen för hela filmen. Bland sömnlösa rejvare framträder den desperata pappan Luis (Sergi López) letandes efter sin försvunna dotter med sonen Esteban (Bruno Núñez Arjona) och hunden Pipa.
Tredje världskrig
Plötsligt evakuerar militären området. Efter en avledningsmanöver lyckas far och son köra därifrån och nu ansluter de sig till ett gäng som påminner om vilsna pirater. De spelar makaber dockteater med avhuggna lemmar, skojar om att hunden ätit upp deras LSD-spetsade avföring.
Det sägs pågå ett tredje världskrig i periferin, men som en i gänget påpekar, har undergången inträffat för länge sedan.
Att ”sirât” på arabiska betyder väg, och i den islamska läran betecknar bron mellan himmelen och helvetet, gör detta till en radikal omtolkning av roadmovien på alla plan. Hoppet om familjens återföring glider, på en gång sömlöst och, i nästa ögonblick, chockartat ifrån en. Pappan genomgår en grandios prövning som påminner om .
Spår av andra ökenfilmer skymtar förbi. Här finns det pansarapokalyptiska från “Mad Max”, hippiehedonismen från “Easy rider” och den existentiella fadersbördan från “Paris, Texas”.
Kollektiv biomagi
Franskspanska regissören Oliver Laxe är minst sagt en ”method”-regissör. I sin förra film ”Fire will come”, utbildade han sig till brandman för att förbereda sig på att fånga en verklig brand i det galiciska skogsområdet. I ”Sirât” syns samma hängivenhet genom ett filmberättande som verkar vara mot alla odds.
Laxe fångar den hårdkokta realismen med amatörskådespelare och en produktion som är helt underkastad naturens sandpiskande ordning.
Det här är en film som kräver att publiken är lika öppen inför ett rejv, som ökenlandskapet självt. En film som i synnerhet är gjord för den spoilerfobiska tittaren. Måhända en film för den smått utrotade skaran bioälskare.
Första gången jag såg ”Sirât” var i en fullsatt biosalong under Göteborgs filmfestival. För en gen z-filmkritiker som mig, ovan vid fullsatta biosalonger, visade det sig bli den största bioupplevelsen jag haft. Inte enbart på grund av Kangding Rays gryniga originalmusik eller den kollektiva chockterapin, utan för att filmen dröjer sig kvar långt efter att den tagit slut.
Efteråt blir man ganska säker på att Jesus inte gick på vatten, utan över ett domderat minfält i den marockanska öknen till ljudet av minimalistisk techno.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.