Så här måste vi tänka när vi ser årsbästalistor

En liten lektion i konceptet recension och att ”tycka fel”

Emma Gray

helskärm

KRÖNIKA. Det är december och dags för listorna över årets bästa filmer – och folkfest för alla dem som inte kan styra över impulserna att mästra andra om att de har fel.

Om du eller någon du känner ligger i riskzonen för beteendet, läs gärna vidare.

Det är december och säsong för årsbästa-listor. Det vill säga, lilla julafton för de (män) som vill meddela att man objektivt sett har fel, säkert är motvalls för sakens skull eller "inte tycker om film". Enligt min erfarenhet handlar detta förvånansvärt ofta om att man inte tyckt att Christopher Nolans senaste varit värd mer än tre plus.

I år har det inte kommit någon Nolan-film, men risken för egen del är stor för fler mejl, meddelanden och kommentarer om hur besvärande det är för samtliga inblandade och svensk filmbevakning i stort att jag inte älskade Paul Thomas Andersons "One battle after another" som "alla andra" gjorde. 

Samma princip

Det finns tyvärr inget som pekar på att den här missuppfattningen om hela konceptet med recensioner kommer att självdö någon gång snart. 

Vissa vill ha sina kritiker kallt analytiska, andra söker sig till en mer känslosam sort. Helt oavsett vilket är principen alltid densamma: en recension är framför allt ett Rorschachtest över vad vederbörande tyckte, tänkte och kände när de såg filmen, filtrerat genom allt som de tidigare varit med om, sett, hört och läst. Punkt. 

För den som är alls intresserad av recensioner gäller det att hitta någon kritiker där ute som man svänger med, oberoende av om man håller med dem eller inte – och sedan, om man vill, använda dem som någon form av kompass. 

Så ser jag på min egen roll: guide, konsumentupplysare, inspiratör. I bästa fall lyckas man få en och annan att vilja se mer film, bidrar med bakgrund och sammanhang som ger merförståelse och nya infallsvinklar.

Förhoppningsvis undviker man de värsta masspsykoserna. Inget gör mig gladare än när någon hör av sig för att berätta att en recension fått dem att se en film de nog annars skulle ha missat, och sannolikheten för att mina recensioner tvärtom skulle få någon att strunta i en film de tror att de skulle uppskatta bedömer jag tack och lov som mycket låg.

De hade helt rätt

Vad gäller kompasser är vi nu gissningsvis många som inför årsbästa-listorna sneglar just på vad "alla andra" tyckt under året, kryssar mellan snittbetyg och olika listor för att försöka prioritera bland allt man vill/måste se.

I veckan visade det sig att de som hyllat Walter Salles "I'm still here" haft helt rätt, men de närmaste veckorna kommer jag – precis som varje annat år – tveklöst att behöva svära i salong och soffa över att ”alla andra” är så jävla brända.

Kommer jag att höra av mig till någon enskild om detta, som en självcentrerad clown? Givetvis inte.

Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.