Läskigt åldrande i skräckfilmen ”Hemmet”
Utan Anki Lidén hade filmen rasat som ett korthus
Publicerad 2025-10-30
Hemmet
Regi Mattias J Skoglund, med Philip Oros, Anki Lidén, Gizem Erdogan, Lottie Ejebrant, Ayan Ahmed, Malin Levanon.
FILMRECENSION. Svensk skräck har flyttat in på demensboende i obehagliga ”Hemmet”.
Den senaste Mats Strandberg-filmatiseringen är en tunn men lågmäld och kuslig rysare.
SKRÄCK. Gamla människor är läskiga i svenska rysaren ”Hemmet”. Filmen bjuder på ålderdomsskräck där rynkor och demens känns lika skrämmande som övernaturlig ondska från andra sidan.
Vi är inte bortskämda med genrefilm i Sverige. Därför är det med en blodisande förtjusning man ser att det pågår lite av en skräckvåg sedan Joakim Lundells ”Feed” (2022) visade att det går att dra folk till bio för att bli skrämda på svenska.
”Hemmet” är baserad på en bästsäljande roman av Mats Strandberg, ibland kallad ”Sveriges Stephen King”. Epitetet är inte oförtjänt och Strandberg upplever något av en högkonjunktur med filmatiseringar av flera av sina böcker. ”Konferensen” kom på Netflix häromåret och just nu sprider vampyrserien ”Färjan” kalla kårar i public service.
Vass på jobbig stämning
Med ”Hemmet” har Strandberg själv varit med och skrivit manus tillsammans med regissören Mattias J Skoglund. Ända sedan den lovande debuten ”Losers” (2014) har Skoglund visat att han är vass på att skapa obekväm, ibland jobbigt suggestiv stämning. Här gör han det med en ofta påträngande kamera, så pass att skådespelarna ibland pratar rakt in i den.
Vi får följa Joel (Philip Oros) som återvänder till byn han inte besökt sedan sin traumatiska uppväxt där. Psykiska ärr som han behandlar med Campari direkt ur flaskan. Vi får sakteligen veta att det finns en historia av våld i nära relation.
Anledningen till Joels återkomst är att mamma Monika (Anki Lidén) råkat ut för en stroke och inte längre kan litas på att ta hand om sig själv. Joel har ordnat ett rum åt henne på demensboendet Ekskuggan där frånvarande barn och barnbarn kompenseras med porslinsfigurer och gosedjur. Joel ryggar åt de plågade rynkorna och insjunkna ögonen som möter honom där men någon måste ta hand om hans mamma – och det är inte han.
På hemmet arbetar Joels barndomsvän Nina (Gizem Erdogan) som gör sitt bästa för att ta hand om de ofta förvirrade boende. Rätt snart efter att Monika flyttar in börjar emellertid märkliga saker hända, skrämmande saker. Något, eller någon, från det förflutna tycks hemsöka henne.
”Hemmet” ödslar ingen tid. Från första scenen sugs vi in i något otäckt och klibbigt som inte släpper förrän eftertexterna rullar. Skräcken ligger inte främst i filmens lika förväntade som effektiva jump scares, utan i den ständiga undertonen av obehag som genomsyrar varje filmruta.
I sann svensk socialrealistisk anda har Skoglund satsat på naturalism. Miljöerna är så äckligt vardagliga att man inte kan låta bli att känna att det måste vara något fel. Man är hela tiden beredd på att något jobbigt kommer att hända.
Jobbar med tystnad
En annan anledning till den tryckta stämningen är hur filmen jobbar med tystnad. Tóti Guðnasons musik är mer fokuserad på dina nackhår än din puls. Manuset är fåordigt, varje replik känns övervägd och aldrig i onödan.
I och med den sparsmakade dialogen vilar scenerna än mer på skådisarnas axlar. Anki Lidén är inget annat än ett under. Som Monika vet vi aldrig var vi har henne när hon skiftar mellan förvirring och elakhet. Utan Anki hade filmen rasat som ett korthus. Även Gizem Erdogan gör ett superbt jobb med få repliker.
Alla är tyvärr inte lika övertygande och det avskalade berättandet gör att det ofrånkomligen blir en aning tunt. Tempot är ibland avskräckande långsamt och den bakomliggande ondskan får aldrig riktigt explodera. När det drar ihop sig i slutet saknas det där extra pulshöjande som får en att vilja dra upp knäna till hakan. Våra skräcknerver lämnas en aning otillfredsställda – men absolut inte besvikna.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.