Kidnappad – för att de tror att hon är en alien
Fysisk och ideologisk kamp mellan stjärnorna i ”Bugonia”
Publicerad 2025-10-30
Bugonia
Regi Yorgos Lanthimos, med Emma Stone, Jesse Plemons, Aidan Delvis, Alicia Silverstone, Stavros Halkias.
FILMRECENSION. Radikalisering, trauman och klimatkollaps. Stora teman i ”Bugonia”.
Men kanske känns det allra mest som ett passionerat skilsmässodrama mellan Emma Stone och Jesse Plemons.
THRILLERKOMEDI. Att Yorgos Lanthimos tycker att det är begränsande att bli omnämnd som en del av en ”Greek weird wave” säger mycket om den sortens regissör han vill vara. Liksom kärnan i hans filmkonst vägrar han att låta sig fångas eller förstås genom etiketter.
Ändå är hans senaste film, ”Bugonia”, ett exempel på en regissör som styr sina verk med ett strypgrepp. Denna gång är det lika delar en studie i utanförskap som radikalisering, trauman och klimatkollaps.
När Michelle Fuller (Emma Stone) vaknar på morgonen är det en karikatyr på en girl boss vi ser. Hon ägnar sig åt kampsport, föryngringspraktiker med syrgastuber och infraröda masker, innan hon åker till jobbet som vd för ett läkemedelsbolag.
Å andra sidan tror den socialt utsatta Teddy Gatz (Jesse Plemons) som ägnar sig åt mörk folkbildning på nätet att hon är en utomjording som kommer förgöra planeten. Tillsammans med sin autistiske kusin Don (Aidan Delvis) kidnappar de Fuller, rakar av hennes hår för att hindra kontakt med moderskeppet och håller henne som gisslan i en källare på den amerikanska vischan.
Hämtad från en grekisk myt
Filmen är baserad på den sydkoreanska sci-fi komedin ”Save the green planet!” från 2003. Titeln ”Bugonia” är hämtad från en grekisk myt och är en symbol för återfödelse, där bin föds ur offrade oxars kadaver. Att Teddy Gatz arbetar som biodlare adderar till mytologin, men också till Lanthimos intresse för omänskliga maktsystem – där allt, som så ofta hos honom, börjar och slutar med djuren.
”Dogtooth”, ”Poor things”, ”The lobster” och ”The favourite” är exempel på en återkommande tematik om underkastelse, som nästan kräver veganska glasögon för att förstås. Och precis som många av hans filmer är detta ett verk där man vill hylla helheten lika mycket som detaljerna.
Det är dock skådespelarnas fysiska insatser och den ideologiska kampen mellan Plemons och Stone som sticker ut. Flera gånger förs mina tankar till ett passionerat skilsmässodrama fast med elchocker och kemisk kastrering. Hierarkin skiftar så snabbt mellan dem att det uppstår en ambivalens som får en att sakna Marvelfilmernas tydliga uppdelning mellan hjältar och skurkar.
Etiketterna betyder ingenting detta i kontrastspel där Stone med sitt avrakade huvud slits ur sin vd-utstyrsel och Plemons med sitt stripiga hår som dryper av fett, drar på sig sin fars nikotingula kostym.
Skratten fastnar i halsen
Hotet om utomjordingar är närvarande, men utan sci-fi-ytorna, när bara konspirationerna och paranoian finns kvar, fastnar alla skratt i halsen. Att ”Eddington”-regissören Ari Aster har producerat filmen förvånar inte.
De två vilsna aluminiumprydda kidnapparna är tyvärr de enda grekiska gudarna kvar i en värld på gränsen till kollaps. Lynch-vinkningen mot slutet kommer med massa frågetecken. Men den som försöker förstå det absurda med “Bugonia” har redan missat poängen.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.