Nya ”Tron” är tom – men sjukt läcker att titta på
Så mycket ögongodis att man riskerar att få diabetes
Publicerad 2025-10-09
Tron: Ares
Regi: Joachim Rønning, med Jared Leto, Greta Lee, Evan Peters, Jeff Bridges, Gillian Anderson, Jodie Turner-Smith.
FILMRECENSION. Fart och fläkt i lika läcker som tomt nostalgipornografisk uppföljare till kultklassiker, med Jared Leto som artificiell intelligens med ett gott hjärta.
SCI-FI. IRL möter VR. Människa möter AI.
År 1982 släpptes ”Tron” i regi av Steven Lisberger. Jeff Bridges spelade en spelutvecklare som zappas in i datorns digitala värld och möter de program han själv kodat. ”Tron” känns ännu mer visionär och aktuell att se med dagens ögon än när den kom. Tyvärr blev filmen en ekonomisk flopp för filmbolaget Disney, trots banbrytande datoreffekter för sin tid. Tack vare hemmavideo och dvd har filmen idag epitetet kultklassiker.
Sena uppföljaren ”Tron: Legacy” (2010) hjälpte till att kickstarta trenden att återuppliva gammal skåpmat för att göra de nu vuxna fansen glada. Joseph Kosinskis film var snygg att titta på men lika livlös som en , speciellt Jeff Bridges föryngrade ansikte som ironiskt nog inte åldrats väl. Det bästa var Daft Punks vibrerande musik.
”Tron: Ares” gör lite av en mjuk omstart utan att kasta bort vad som hände i ”Legacy”. Eve Kim (Greta Lee) och Julian Dillinger (Evan Peters) driver rivaliserande techbolag som båda kämpar om att bli först med att ta den digitala världen in i den verkliga. För att säkra att det är han som blir herre på täppan skapar Julian superprogrammet Ares (Jared Leto) och ger den ett uppdrag: få tag på lösningen, till varje pris.
Budgetar i BNP-storlek
Norrmannen Joachim Rønning har gått från att regissera norska biosuccéer (“Max Manus”) till Hollywoodproduktioner (”Pirates of the Caribbean: Dead men tell no tales”) med budgetar i BNP-storleken hos en mikrostat.
Där ”Tron: Legacy” mer kändes riktad till Hyper Island-esteter har Joachim gjort en popcornfilm med fart och fläkt. Så fort vi kommit förbi all bakgrundshistoria går det undan med actionsekvenser som inte bara är stilrena utan livliga. Mycket tack vare Nine Inch Nails (Trent Reznor & Atticus Ross) pulserande och riviga elektroniska musik.
En sak är säker med en ”Tron”-film – visuellt är det sjukt läckert att titta på. Det är så mycket ögongodis att man riskerar lämna biografen med diabetes. Futuristiska motorcyklar som lämnar ljusbarriärer efter sig och handgemäng där ljus flyger i luften lika mycket som nävar. Det finns en anledning till att filmen till stor del utspelar sig på kvällstid. Ljuseffekter har en tendens att inte vara lika snygga under gassande sol. Det är också när filmen saktar ned som den haltar.
Nostalgiporren är fortfarande vid liv men inte lika skamlöst som i ”Legacy”. Joachim har förstått att det ska vara kul även för de som inte sett en fyrtio år gammal film, men det går inte att komma ifrån att ”Ares” inte står på egna ben med referenser som flyger alla över huvudet som inte har originalet färskt i minnet. Den är lika beroende av sin historia som av sitt neonljus.
Att Disney insett att filmen kanske kommer ha svårt att locka den breda massan blir tydligt när de anlitat YouTubes eviga hatkärlek MrBeast till marknadsföringen.
Knappast nyskapande manus
Ett onödigt klichéfyllt och repetitivt manus bidrar inte heller mycket. Inte tråkigt, men nyskapande är knappast det ord man tänker på. ”Tron: Ares” vill vara framtiden men fastnar i det förflutna. Fint är dock att filmen fortsätter i franchisens hoppfulla inställning till artificiell intelligens. Det är inte AI i sig som är farlig, utan den människa som skriver in prompten. På ett sätt känns det uppfriskande i det rådande undergångsklimatet.
Så länge ljuscyklarna susar fram, Nine Inch Nails dånar ur högtalarna och du uppskattar en stoisk Jared Leto som empatisk kod på två ben glömmer man gärna skavankerna för spektaklet.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.