Cineast? Så bidrar du till krisberedskapen
Tillsammans måste vi bomba pojkhjärtan
Publicerad 2025-10-09
KRÖNIKA. Horder av empatilösa unga män är ett konkret hot mot både medmänniskor och demokrati – men det finns sätt att locka tillbaka dem från de känslodödas rike.
Ibland saknar man ett svenskt filmprogram extra mycket, och särskilt ett där recensenter tycker olika om en och samma film. Förra fredagen hade jag till exempel gärna pratat "The long walk" med min (annars mycket kloka) kollega Wanda Bendjelloul, som i stället för de 
den förtjänar delade ut en (1) sol i TV4.
När jag sedan bläddrade i samma dags Aftonbladet upptäckte jag att jag ännu hellre diskuterat den med David Bergman, överstelöjtnant, doktor i psykologi och militär lärare vid Försvarshögskolan. I en intervju sa han nämligen något som var helt i linje med tankarna "The long walk" rörde upp i mig.
"Jag får ofta frågan om vem som klarar sig bäst i extrema situationer. Det gör den som har hittat meningsfullhet i livet. Om jag är inbegripen i ett socialt sammanhang där jag faktiskt ser att jag gör något som betyder någonting för människor runt mig, ja då kan man klara nästintill vad som helst."
Om exakt detta handlar Stephen King-filmatiseringen. I en nattsvart framtid maratonmarscherar en grupp unga män visserligen mot döden, men på vägen knyter de starka band och pratar om önskningar, kärlek och andra meningsfullheter.
Slutar vara en enmansö
Den är på sätt och vis en (betydligt mer obehaglig) långfilmsvariant på (den ogenerat sentimentala) skolkonsertscenen i Nick Hornby-filmatiseringen "Om en pojke". Den där Hugh Grant slutar vara en enmans-ö och blir en del av fastlandet genom att sluta upp med sin gitarr bakom en hånad, innerlig pojke. Han vågar till och med blunda lite medan han spelar ”Killing me softly”.
Jag tänker mycket på epidemin av ensamma unga män som inte vågar vara just så där innerliga, eller som saknar hopp och mening i sina liv. På hur de barskrapats på empati och med sitt och nättrollande drivit bort från det gemensamma och blivit ett konkret hot mot både medmänniskor och demokrati.
Nu när kultur från högsta ort lyfts fram som en strategisk tillgång i tider av svensk krisberedskap har jag börjat lägga upp lämpliga strategier framåt.
Blödiga krigsfilmer
Än så länge har jag inte kommit längre än att jag googlat "filmer som får män att gråta", men jag tror att det är ungefär där någonstans cineasten bör börja. Bomba pojk- och manshjärtan med blödiga krigsfilmer och filmer om manlig vänskap, peppra med kortare klipp som leder till klumpar i halsar och allmän förundran.
Gene Kelly som dansar, snygga målkavalkader, det där klippet när en hel park sjunger ”Livin' on a prayer”. Kanske "The long walk"?
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.