”Nosferatu” – mer död än levande
Det oförväntade saknas
Uppdaterad 2025-07-16 | Publicerad 2025-01-03
Nosferatu
Regi Robert Eggers, med Nicholas Hoult, Lily-Rose Depp, Bill Skarsgård, Aaron Taylor-Johnson, Willem Dafoe
FILMRECENSION. Bill Skarsgård har fått blodad tand för obehagliga typer, och i Robert Eggers "Nosferatu"-variant spelar han en till.
SKRÄCK. Tyskland, 1838. En mystisk adelsman (Bill Skarsgård) i Rumänien har tittat ut en bostad han vill köpa i den tyska staden Wisborg, men för att låsa affären måste mäklarfirman skicka någon av kött och blod till hans slott för påskrift av kontraktet. Det blir den unge Thomas (Nicholas Hoult) som skickas iväg till Karpaterna. Det tar honom emot att lämna den anfallsbenägna frun Ellen (Lily-Rose Depp) hemma, men det här kan bli ett tillfälle att stiga i graderna på jobbet. Resan är lång och svår, på vägen stöter han på en grupp dansande och ritualglada romer i en scen som skulle kunna vara tagen ur någon grovt exotifierande journalfilm från 40-talet. När han till slut är framme hos greve Orlok blir vistelsen en inte rakt igenom trevlig upplevelse.
Där hemma verkar Ellen ha någon telepatisk koppling till något ondskefullt, och anfallen blir både tätare och mer kåtflämtiga. Kanske måste närmast ansvarige man binda fast henne, och doktorn öka den lugnande dosen? Bäst att hon inte går ut själv!
Regissören Robert Eggers sedan länge omsurrade "Nosferatu" ska föreställa en "reimagining" av F.W. Murnaus tyska stumfilmsklassiker från 1922, som i sin tur byggde på Bram Stokers skräckroman "Dracula" från 1897 även om titel, namn och platser ändrats. Tillstånd och rättigheter saknades, Stokers änka såg till att nästan alla filmkopior förstördes. Trots det blev den stilbildande och spåren efter den syns 102 år senare i mängder av ny film.
Eggers "Nosferatu" har jag i princip glömt bara tre dagar efter att jag sett den. Den är mer eller mindre en månskensblåkopia, flyter ihop med originalet, andra filmvampyrer, andra "Dracula"-filmatiseringar. Utöver att Ellen är mer i fokus och ses genom ett svagt feministtintat filter är det märkligt troget originalet, och inte så mycket nytt är tillfört som man skulle kunna förvänta sig av någon som ska ha varit besatt av originalet sedan barnsben. Kanske har han tänkt sönder den, eller slutat gå på den Eggerska känsla han hostade upp i långfilmsdebuten "The Witch".
Där lyckades han med små, små medel skapa en så kompakt obehaglig och häxig stämning att vissa scener är lätta att framkalla i huvudet nu 10 år senare. En get, ett skogsbryn, knakande kvistar, kivande barn. Fotot, musiken, rytmen. Det var tydligt att Eggers hade en känsla för det egna och mardrömsartade.
Ungefär så fortsatte han med sin nästa film, "The Lighthouse". Ett svartvitt 1800-talskammarspel med två män i en fyr, en cocktail av döda måsar, sjöjungfrur, runk, fulla pottor och dålig stämning. Sämre än "The Witch", men fortfarande resultatet av en regissör med en klar vision.
Sedan kom... "The Northman". Episk och storslagen vikingaaction med plågsamma repliker, tveksamma brytningar och stjärnor som Alexander Skarsgård och Nicole Kidman. Filmen blev Eggers största kommersiella framgång hittills, men när pengarna pumpats in i projektet verkade all personlighet också ha pumpats ur honom.
Känslan är densamma i hans "Nosferatu". Den snygga trailern ger sken av stämningsfullt obehag, men den faktiska filmen lutar mer åt standardskräck. Den är absolut inte usel, men tråkig. Skådespelarna är duktiga. Foto, kostymer och miljöer snygga och genomarbetade. Skarsgård lagom obehaglig under sminket och effekterna.
Det som saknas är galenskap och det oförväntade. Se om Werner Herzogs "Nosferatu"-variant från 1979 i stället, där finns betydligt mer av den varan.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.
