Pjäsen som är bästa ”filmen” på teatern just nu
Ulf Lundell hävdade ju 1991 att även en inställd konsert var en konsert.
Så då tar jag mig friheten att hävda att en bok eller en pjäs är en film.
KRÖNIKA. Under två veckor i Aten var jag inte i närheten av en biograf. Behövdes inte, förstod att det gick ungefär samma filmer som hemma i Sverige.
Men jag läste en bok som är som en bra film. Mystisk, spännande, drömsk, surrealistisk, svårbegriplig. Som en David Lynch-film. Det handlar om Hannah Johanssons hyllade ”Body double” (Norstedts). Redan titeln anspelar förstås på Brian de Palma-filmen från 1984. Två av huvudpersonerna heter Naomi och Laura. Precis som skådespelerskorna Naomi Watts och Laura Harring i Lynch-filmen ”Mulholland Drive” (2001). Bokens intrig, jag ska inte gå in på den, är lika härligt knasig som i den filmen.
Hoppas bara att boken inte blir film. För ingen har lyckats, eller bör ens försöka, efterlikna nyligen bortgångne visionären David Lynch.
Första kvällen efter hemkomsten såg jag ”Studie i mänskligt beteende” på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Bygger på Lena Anderssons lysande bok (Polaris). Hon kallar berättelserna för moraliteter. Jag tycker det är en novellsamling där huvudpersoner i en historia dyker upp som bifigurer i andra. Och där boken är en lite smart och kylig rannsakning av mänskligt beteende, blir det i Sissela Kyles uppsättning en mycket rolig komedi, också.
Med hjälp av peruker och snabba klädbyten går Astrid Drettner, Isabelle Kyed, Siham Shurafa, Sofia Papadimitriou Ledarp, Annika Hallin, Alexej Antic och Jan Mybrand in och ut i många roller. Man känner knappt igen dem från den ena till den andra rollen. Det gör pjäsen till den bästa ”filmen” på Stockholms teatrar just nu.
Passa för övrigt även på att se musikalen ”Dear Evan Hansen” på Intiman i Stockholm. Engagerande och, ja, faktiskt, mycket underhållande om ungdomars psykiska ohälsa. Martin Stokke Mathiesen och Clara Henry övertygar stort. Spelas till och med 12 april. Är mycket bättre än Hollywoodfilmen från 2021.
Häromdagen såg jag också ”Snövit”, Disneys nya påkostade liveaction-version av animerade filmklassikern ”Snövit och de sju dvärgarna” (1937). En stundtals lite plastig film, men bättre än väntat.
Mest upprörande för alla svenskar, dock:
Att de datoranimerade dvärgarna aldrig sjunger klassiska låten ”Jag fångade en räv i dag, men räven gled ur näven”. Det är ju just det avsnittet ur filmen som SVT visar på julafton varje år.