Ester Nilsson vill bara ha en go gubbe
I ”Män och kvinnor” är könen fnissigt åtskilda mysterier för varandra
Uppdaterad 2025-03-24 | Publicerad 2025-03-19
”Män och kvinnor” av Lena Andersson
Lena Anderssons debutbok ”Var det bra så?” (1999) skildrar klasskillnader och våld bland ett stort antal människor i en fiktiv Stockholmsförort. Mot fonden av en ihålig svensk retorik om jämlikhet inleds detta författarskap med bilden av byggmaterial som läcker gift och fördärvar medborgarandan. Redan här finns alltså hatkärleken till 1900-talets svenska reformsamhälle. Och redan i denna råa och ganska så oförsonliga första bok anas Anderssons sakligt logiska röst. Den som helt utmärker det senare författarskapet. Rösten som i kombination med en väldigt bra tweedgarderob mejslat fram en av svensk samtidslitteraturs tydligast profilerade personor.
I ”Var det bra så?” finns något brustet. En öppen sorg, kanske man till och med skulle kunna säga, över människospillrorna i skuggan av välfärdssprojektet.
Med åren har Andersson blivit mer öppet konservativ och estetiskt mer sträng. Ett mer stilla vemod, och en mer uppenbart borgerlig utgångspunkt, präglar hennes folkhemstrilogi. De böckerna speglar på många sätt debuten, men där är uppställningen mer avskalad än i det myllrande, och stilmässigt stökigare, förstlingsverket.
Ragnar i ”Sveas son – En berättelse om folkhemmet” (2018) föds 1932. Det vill säga år 0 – då Per Albin Hansson bildade sin första regering. Han blir slöjdlärare och engagerar sig i idrottsligt föreningsliv. Han gifter sig och får två barn. Han är barsk och krass. Med en egendomlig pondus dras han till det som inte sticker ut, till behärskad normalitet.
Tjurskallen Ragnar är nästan satir över sosse-Sverige. På samma gång ett nästan Annie Ernaux-anstruket kritiskt-nostalgiskt porträtt av svensk vardag under rekordåren. Men bara nästan. Något programmatiskt i den torra tonen tar hela tiden överhanden och stänger ner intensiteten i berättelsen. Det är inte främst en ideologisk sak. De väntade pikarna mot normkritik hänger mest som en väntad barlast i romanens för och akter.
Men det blir över huvud taget för grunt, för stillastående. Den butterrationelles strävan och konflikterna som den överlagda måttan ofrånkomligen bär på, lämnas därhän. Ragnar blir för mycket ett och samma med det avskalade språk som porträtterar honom. Kanske finns här helt enkelt en för stor lojalitet, en alltför stum beundran inför den som bara sköter sitt och är nöjd, för att något riktigt ska ta fart.
Nej, det avsnitt där folkhemstrilogin kommer loss på allvar handlar om ätande. På alla vis en följd av Ragnars känslomässigt avstängda förnuft. I ”Dottern – En berättelse om folkhemmets upplösning” (2020) följer vi Ragnars avkomma Elsas liv. Som ungt skidåkarlöfte drillas hon av sin far. Hon tycks ha ärvt hans förmåga att bryta ner argument och resonemang i logiskt färgade satser, ”plockar bland orden med pincett”, som en amerikansk studiekamrat säger. Hon begår dock fadersrevolt genom att under en kort tid hänge sig åt poststrukturalistiska idéer.
Mindre öppet protesterar hon genom maten. En justering av kosthållningen för den elitsatsande slår fel. Och Elsa kämpar sedan med hunger och hetsätning under många år. Überskärpt och med ett psyke snidat av social ingenjörskonst kämpar Elsa mot själväckel och ångest.
Det är en isande skildring av ätstörningar. Den osentimentala, enkla men på intet vis anorektiska, prosan, och den liksom hjälplöst rationella utblicken får främlingskapet inför den egna kroppen att framstå med en grym klarhet.
Författaren Lena Andersson är bäst när hon låter sin logiska röst möta krafter som hennes karaktärer inte alls rår på. Därför är ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek” (2013), fortfarande hennes mest lyckade bok.
För ur grådaskig folkhemsmentalitet och filosofisk konservatism, i den cerebrala logikens åtsmitande klädnad, klev Ester Nilsson fram. Och blev förälskad.
Hennes rena raseri i begäret efter kulturmannen Hugo Rask, filtrerat genom hennes förnuftsenliga saklighet, klargjorde många av projektet kärlekens mekanismer. Lika dråpligt som skarpögt. Emellanåt i klass med Anderssons idol Pär Rådström.
Många tog Ester till sig. Så många att hon blev en typ. Att obsessa över någon på gränsen till stalking blev att göra en Ester Nilsson. Att vägra ge upp någon som avvisat en blev att estra. Alla vi nerviga lovefools kände igen oss i Ester. Men hade sällan tidigare fått vår desperation så kliniskt kartlagd.
Uppföljaren ”Utan personligt ansvar” (2014) är en på samma gång väl utdragen och instängd omtagning. Men när vi nu får möta Ester Nilsson för tredje gången, i nya romanen ”Män och kvinnor”, vidgar Lena Andersson spelplanen.
Vi kommer närmare väninnekören. Får ta del av deras diskussioner och inte bara deras slutgiltiga råd. Några av dem får egna dramer. Särskilt utmärker sig Lotta, en yvig flumskolevurmare med maskor på strumpbyxan. Häpnadsväckande nog är hon Esters närmaste förtrogna. Porträttet av Lottas böljande emotioner är satiriskt men varmt. Och därför ganska omvälvande att följa. När Andersson enbart raljerar blir hon plattare. Hon tycks tappa sin litterära udd när hon vet för väl vad hon vill.
Men den stora nyheten är att Ester har en skapligt fungerande relation med en man som gillar henne. Paul Henning, en strikt och småexcentrisk, halvdansk del av den amerikanska underrättelsetjänsten. Han följer kanske inte helt Ester i hennes stränga resonerande, men han tycks matcha henne.
Dialogen är växelvis otroligt kvick och träffande omständlig. Och man behöver inte vara politiskt enig med Andersson för att njuta av hennes skeptiska demonterande av maktanalyser.
Slående är också hur en så kritiskt tänkande person som Ester sällan eller aldrig ifrågasätter premissen för sina relationsgrubblerier. Män och kvinnor är fnissigt åtskilda mysterier för varandra – i synnerhet i denna mer kollektiva skildring. De är dömda att uppspelt försöka förstå varandra. Intill utmattning och sammanbrott.
Boken slutar i moll. Och Ester får anledning att diskutera islamistisk terror med en egyptisk imam. I de samtalen föreslås att västvärlden lider brist på högre ideal, att det enda det förhärskande väst tror på är skyddandet av det materiella livet. Det ligger kanske något i det.
Samtidigt kan man ju säga att den bleka tråkmånsen Ragnar verkligen trodde på något större som han underkastade sig, när han lät ett måttans samhällsideal genomsyra hela hans existens.
Klart är i alla fall att Ester och väninnekören inte uttalat tror på några högre idéer vad gäller relationer. Inga tvingande traditionella familjeideal, inte heller några försök att organisera kärleksrelationer på alternativa vis. De vill liksom bara ha en go gubbe som gillar dem. Så de gnolar på. Fria. Och är samtidigt helt i klorna på föreställningen om en gigantisk skillnad. Det är faktiskt en större idé, visserligen outtalad, men som verkar åtrås med en väldig lidelse här: att utmaningen att komma nära en annan människa framför allt beror på kön. Är det inte en kittlande tanke?
