M.I.A. påminner om en precis lagom full präst
Publicerad 2026-04-17 15.57
ALBUM På gospelalbumet ”M.I.7” låter den nyfrälsta M.I.A. mer tillfreds med livet än någonsin.
Samtidigt smälter dessa kristna fanfarer förvånansvärt sömlöst in i samtiden.
M.I.A.
M.I.7
OhmniMusic
POP Mathangi ”Maya” Arulpragasam fick sitt globala genombrott några år in på millenniet, inte minst med den The Clash-samplande superhiten ”Paper planes”.
Hennes eklektiska attityd hörs i dag mer än någonsin, i genreöverskridande artister som Rosalía eller, varför inte, albumaktuella Yaeger från Sverige.
Nu är 50-åringen tillbaka med sjunde albumet ”M.I.7”. Titeln syftar möjligen på den nedlagda propagandasektionen inom brittiska armén från första världskriget – M.I.A. har alltid avhandlat teman som vapen, gränser och poliser – men framför allt är artistens konvertering till kristendomen central. Det här är hennes gospelalbum, påannonserat endast av lyckligt livsbejakande singeln ”Everything”.
Skivan är uppbyggd kring Uppenbarelsebokens sju trumpeter. I albumets begynnelse reciterar M.I.A. apokalyptiska fragment ur dessa till en ödesmättad synt. När gospelkören Sunday Service, grundad av en pånyttfödd Kanye West inför albumet ”Jesus is king” 2019, tar plats redan i ”Trumpet 2” framstår det som fullt logiskt. Precis som i fallet med den alltmer cancellerade Ye har vi att göra med en artist som sällan tvekat att göra en fanfar av lite vad som helst.
Men faktum är att M.I.A. är bäst när hon går i motsatt riktning och håller tillbaka. Hon behärskar mjuka All Saints-melodier precis lika ledigt som kaxig rap, kristna körer och allmänna provokationer. Det visar hon till exempel i den följsamma ”Prayer 777” och i ”Sacred heart”, som sömlöst smälter samman med samtida systrarna Charli XCX och Lily Allen.
Det är för övrigt inte svårt att förstå att ”M.I.7” släpps på eget bolag. Att gifta förbundsarken med tunga breakbeats har sällan varit den enklaste vägen till det stora skivbolagets hjärta.
Detsamma gäller att avsluta ett album med en halvtimmes tystnad – och sätta slutgiltig punkt med att predika på precis lagom avstånd från tonarten, likt en präst som smuttat lite för mycket på nattvardsvinet.
BÄSTA SPÅR: ”Prayer 777”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik