Ett skoningslöst skilsmässoalbum

Per Magnusson

helskärm

ALBUM Lily Allens ”West end girl”, hennes första album på sju år, är ett sårigt skilsmässodrama av sällan skådat slag.

Parallellt lyckas den hålla ihop till fantastisk och modern popmusik.

Lily Allen
West end girl
BMG

helskärm

POP På tunnelbanan i morse satt två tonåringar och diskuterade den brittiska artisten Pink Pantheress. Detta gjorde mig så glad att jag fick tygla mig från att bryta in: ”har ni hört nya Lily Allen?”

Redan i mitten av 00-talet var sångerskan från Hammersmith en ärlig popstjärna med smuts under naglarna – långt innan sådana som Billie Eilish, Charli XCX och Olivia Rodrigo knappt existerade.

På senaste och sju år gamla albumet återgick Allen, efter vilsna dissen ”Sheezus”, till ett mer personligt uttryck. ”No shame” handlade bland annat om skilsmässan från Sam Cooper.

Så sent som i januari berättade artisten i egna podcasten ”Miss me?” att hon planerade att pausa karriären på grund av psykisk ohälsa. Samtidigt började rykten om separationen från maken och ”Stranger things”-skådespelaren David Harbour att florera.

”West end girl” blåser bort alla eventuella tvivel på den fronten.

Albumet annonserades så sent som i måndags som sångerskans hittills mest sårbara. Musiken kom till under tio intensiva dagar i Los Angeles förra året. I en pressrelease beskriver 40-åringen femte albumet som autofiktion. Konsten är fri etcetera – men raseriet är på riktigt.

Till en ljuvlig Squeeze-melodi, en ”Up the junction” i samtida superstjärnemiljö, sjunger London-sångerskan om hur hon flyttar till New York för den nya kärlekens makens skull. Låter sig övertalas om att köpa det alldeles för dyra brownstonehuset. Varningsklockorna ringer och kontrasterar förrädiskt mot de romantiska kammarstråkarna.

Snart tar ett telefonsamtal vid. Det hörs i varje ansträngt andetag att allt inte är som det ska. Allen lyckas ögonblickligen skapa en klump i magen på lyssnaren. Man skippar nästan skamset till nästa spår, som bläddrade man i en smaskig upplaga av Daily Mail.

”Who the fuck is Madeline?”, undrar huvudpersonen i låten ”Tennis”.

Den vackra ”Relapse” är en modern motsvarighet till Fleetwood Macs ”Landslide”. Musik om hur marken rämnar under fötterna när man sätter sin tillit och framtid i någons händer och den bara drar.

Exmakens lägenhet kallas för ”pussy palace”. Lily Allen sjunger orden tjugo gånger under låtens fyra minuter – frasen ”sex addict” lika många – allt till en självhäftande melodi.

I ”Just enough” påminner Allen om en autotunad Billie Holiday. Hon känner sig gammal och bokar en ansiktslyftning. Undrar hur länge den ska hålla. Provar lite halvhjärtad dejting på apparna.

I bomullsmjuka finalen ”Fruityloop” upprepas den egna albumtiteln från 2009: ”It’s not me, it’s you”. Den pitchade smurfrösten som tonar ut dramat ter sig övergiven som någonsin Akon i r’n’b-hiten ”Lonely”.

Parallellt lyckas de fjorton spåren hålla ihop till en briljant och modern popmusik. Uppdaterad dubstep, urbrittisk pop och försiktig house ackompanjerar det uppslitande dramat.

Känslan för fantastiska popmelodier har Lily Allen i alla fall inte förlorat. På ”West end girl” framstår dessa som allt hon har.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik