Kent genererar gåshud med socker och svärta
Uppdaterad 2025-03-24 | Publicerad 2025-03-23
KONSERT. Kent tinar den tredje kvällen på sitt tillfälliga ärevarv. Konserten genererar återkommande gåshud.
Allra mest så när bandet presenterar sin sockrigaste sida – och när Joakim Berg påminner oss om vad som gick förlorat längs vägen.
Kent
Plats: 3Arena, Stockholm. Publik: 39 500 (utsålt). Längd: Två timmar och elva minuter. Bäst: ”Socker”, ”999” och ”747”. Sämst: Så många låtar man saknar, såklart. Fråga: Får man höra ”Saker man ser” eller ”Vi är inte längre där” i veckan?
Det är en vacker söndag i Sverige. Solen skiner över Johanneshov när jag nästan ceremoniellt tidigt promenerar mot konserten för att undvika väsktrubbel och annat trassel som knappt existerade senast rockbandet Kent var vid liv. Kön till merchståndet är imponerande lång och dubbelfilig redan sen eftermiddag.
Inne på arenan är stämningen en annan. Där spelas minimalistiskt dystopisk syntmusik signerad den italienska kompositören Caterina Barbieri.
I småstaden där jag växte upp i slutet av nittiotalet var Kent det enda svenska bandet som vi lyssnade på. Till och med en militant anglofil som jag tvingades lägga ned vapen och ammunition för den undersköna skivan ”Isola”. Kent hade åtminstone fattat Radioheads ”The bends”.
Någonstans där trodde jag mig vara klar med Kent.
Under senare delen av karriären – och kanske allra mest när den var över – insåg jag på riktigt hur mycket bandet faktiskt behövdes.
När norra Europas största väckarklocka än en gång räknat ner står Kent här framför oss igen, ganska exakt trettio år efter att den självbetitlade debuten släpptes.
Få band har en lika tydlig estetik. Svenskpopens svar på Designtorget gör sannerligen stilig entré, klädsamt nog till sitt allra mest skramliga nittiotal. Konserten är sedan en tjusig historia hela vägen. Det är stegrande vita hästar mot nattsvart bakgrund, röd laser och gråtande celebriteter rakt igenom.
Någonstans i en svajig ”En timme en minut” slås man av paradoxen i att ett litet popband från Eskilstuna står på denna gigantiska scen (om än tätt hopträngda, som i replokalen). När dessa tidiga sånger skrevs kan ingen – kvartettens tidstypiskt kaxiga fantasier inkluderade – ha föreställt sig någonting liknande.
Ung attityd under lugg är numera ersatt av medelålders ödmjukhet.
”Är det samma studentmössor i kväll?”, frågar Jocke Berg och pekar på några av fansen längst fram. Han säger att han blir varm i hjärtat av att de här gamla låtarna fortfarande betyder något för publiken.
Att förvänta sig att Kent skulle låta likadant i dag som när de stängde butiken för drygt åtta år sedan är orimligt. Snarare är det en styrka att de inte gör det. Kent anno 2025 kommer med mjukare kanter. Det finns någonting fint i det.
Jocke Berg avslutade kapitlet Kent eftersom han var obekväm i rollen som frontfigur i Sveriges största rockband. Men i kväll verkar han och hans vänner uppenbart glada över att vara här. Känslan är att de tinar den tredje kvällen på sitt tillfälliga ärevarv. I glittriga kostymer lever de ut sina stadiumsyntigaste fantasier. Konserten genererar återkommande gåshud – det som en gång var kravet för varje ny Kent-låts existens.
På förhand har det tisslats och tasslats om att den tredje och sjätte konserten, det vill säga söndagens och torsdagens, skulle bli någonting speciellt. Låtlistan ändras dock bara marginellt – vi får ”Stoppa mig juni (lilla ego)” och ”Sundance kid” i stället för ”Den döda vinkeln” och ”Max 500”.
Annars blir det samma pärlband av klassiker – från ungdomens vråldistade och längtande refränger till vuxenlivets dystopiska vykort från samtiden.
Själv är jag en sucker för det allra sockrigaste och poppigaste Kent. Därför smälter jag när ”Socker” får ett The Edge-liknande intro och undervattensbilder på den fotbollsarenabreda skärmen får sällskapa Joakims Bergs lyrik: en oemotståndlig blandning av hjärtskärande rader från själens innersta rum och rena obegripligheter om olika former av läsk och knark.
”747”, den kanske vackraste sång som skrevs i det här landet på nittiotalet, slungar mig tillbaka till tonårens sena nätter med cd-freestylen.
Alla har sin egen Kent-rad som på ett eller annat sätt betytt extra mycket för just dem.
När Jocke Berg i knallröda extranumret ”999” når strofen ”De har rivit våra gator, bränt ner lekplatserna där vi hängde som barn” blir jag gråtmild. Kanske för att det känns sorgligare än någonsin; allt det gemensamma som gick förlorat i nyrenoverade kök och varumärkesreligion.
Fotnot: Kent spelar på 3 Arena 25/3, 26/3 och 27/3.
