Ryan Adams konsert är en monolog utan filter
Publicerad 2025-03-18
KONSERT När Ryan Adams framför epokgörande debutalbumet ”Heartbreaker” på scen är han oberäknelig, briljant, rolig, dryg, en smula sorglig – och ungefär allt däremellan.
I konsertens finaste stunder skänker han sin musikaliska historia nytt liv.
Ryan Adams
Plats: Göta Lejon, Stockholm. Publik: 1 150 (utsålt). Längd: 3 timmar med välbehövlig bensträckare i mitten. Bäst: ”Oh my sweet Carolina”, ”Come pick me up” och ”The man in me”. Sämst: De smått paranoida attackerna mot publikens störande ”prat” blir en smula utmattande i längden.
Ryan Adams ”Heartbreaker” markerade vid millennieskiftet en tydlig era i rockhistorien: renässansen för den ensamma mannen med gitarr. Den då 25-åriga ynglingens nervigt avskalade debutalbum i fotspåren på Bob Dylan står sig fortfarande. Där och då stirrade genrens wonderboy djupt ner i tomflaskan och fann hela ungdomens förvirring, eufori och sorg.
Efter att artisten från Jacksonville, North Carolina gjort sitt bästa för att förstöra sin karriär med kopiös och ojämn utgivningstakt under ett drygt decennium fick han ny luft under vingarna genom heltäckande Taylor Swift-tolkningen ”1989” (och bidrog samtidigt till att väldigt många rockmän upptäckte popstjärnan).
Under metoo hamnade Adams i blåsväder efter att The New York Times rapporterat att sju kvinnor (inklusive en av hans tydligaste arvtagare Phoebe Bridgers och ex-frun Mandy Moore) vittnat om trakasserier i textmeddelanden och på sociala medier. Adams förnekade först anklagelserna men gjorde senare ett uttalande i tidningen Daily Mail där han bad om ursäkt för sina handlingar.
I kväll är singer/songwritern i Stockholm för att framföra debutalbumet i sin helhet, 25 år efter att det släpptes. När jag äntrar lokalen drabbas jag av en svindlande insikt: jag har inte sett Adams på nästan lika länge, sedan en mytomspunnen konsert på Annexet i Stockholm 2002.
Jag måste erkänna att jag knappt känner igen den kostymklädda sångaren – på samma sätt som man först har svårt att placera en gammal vän. När han börjar sjunga, i ”Highway 61 revisited”-pastischen ”To be young (Is to be sad, is to be high)”, är han dock omisskännlig.
Det är exakt såhär jag alltid föredragit Adams: med bara gitarr, munspel och massor av reverb. Rösten har en ton av gospel och, inbillar jag mig, ganska mycket ånger. I konsertens finaste stunder skänker han sin musikaliska historia nytt liv. Stämningen i ”My winding wheel” och ”Call me on your way back home” blir sakral och smått sensationell.
Under de första låtarna säger sångaren inte ett knyst. Efter den fokuserade starten blandar den alltid lika oberäkneliga Adams under resten av kvällen rena obegripligheter med tvär humor från en annan tid.
Han avbryter fantastiska balladen ”Why do they leave?” för ett passivt aggressivt tal om filmande telefoner, ”Terminator 3” och författaren Don DeLillo. Han säger att konserten är sponsrad av antidepressiva läkemedel. Kastar sig mellan humor och allvar. Berättar att han nu är lika gammal som sin bror när denne dog, och att hans manager har tvingat honom att sluta med Instagram (”det enda min telefon gör är att döma mig”).
Hela grejen med Ryan Adams är att han alltid har pendlat mellan högt och lågt. Efter en improviserad blues om en ”duck” (som han rimmar med ”fuck”) får vi en oantastlig ”Oh my sweet Carolina”, en av de kanske femtio finaste sångerna som tonsatt de formativa åren hos senare delen av generation X.
Konceptet att spela ett album från start till mål är slitet, men i Adams fall fullt rimligt. ”Heartbreaker” är fortfarande hans enskilt största stund. Låtarna från den – och de ”b-sidor” som han bläddrar fram ur sin skrynkliga pärm i kväll – är på en egen nivå. ”Come pick me up” framstår på Göta Lejon som altcountry-generationens egen ”Don’t look back in anger”. Ryan Adams sammanfattar själv sin hörnsten bäst: ”What a miserable fucking album this is”.
Idén med konsertens andra akt är att spela alla låtar som inspirerade ”Heartbreaker”. Detta inkluderar lättglömda covers på Iron Maidens ”Powerslave” och Black Sabbaths ”Black Sabbath” – samt en fantastisk variant av Neil Youngs ”Harvest moon”.
Konserten är en enda lång monolog, helt utan filter. Det är både en styrka och svaghet. I synnerhet Adams ständiga ”rants” mot den trots allt ganska blygsamma publikens ”störande snack” blir tröttsamma i längden.
Men när sångaren sätter sig vid pianot och gör en innerlig version av Bob Dylans ”The man in me” är det mesta förlåtet. 50-åringen berättar att han fuckat upp alla sina relationer och att han numera förlitar sig på sina tre katter. Sedan säger Ryan Adams att han älskar Stockholm, staden som alltid kommer att påminna honom om hans förlorade bror, och avslutar med ”Always on my mind”.
Fotnot:
Ryan Adams spelar på Draken i Göteborg i kväll, 18 mars.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik