Ed Sheeran är alltjämt alldeles för inställsam
Publicerad 2025-09-12
ALBUM I sin ambition att träffa så brett som det bara går blir Ed Sheerans musik även den här gången alltför uddlös.
Men små löften om något mer spännande glimmar till ibland.
Ed Sheeran
Play
Gingerbread Man Records/Atlantic/Warner
POP Med 2023 års album ”Subtract”, producerat av Aaron Dessner från The National, var Ed Sheeran för första gången i närheten av någonting som kändes intressant på riktigt. Personligt mörker som hans frus cancerdiagnos och en nära väns död fick den brittiska superstjärnan att åtminstone delvis släppa algoritmsargen och skriva lite mindre med det fuktade fingret i luften.
Den likaledes Dessner-producerade uppföljaren ”Autumn variations”, som släpptes redan fem månader senare, kändes kanske mest bara som lite mer Sheeran-musik men indikerade möjligen även den med sina små antydningar till Bon Iver-doft att den hejdlöst framgångsrike singer-songwritern från brittiska Framlingham blivit åtminstone något mindre karriärstrategisk i sin musik.
Skivorna var emellertid smärre kommersiella besvikelser – med den här miljardstreamarens mått mätt – så när han nu återvänder är det ganska mycket den ”gamle” Ed Sheeran vi möter.
Efter albumen döpta efter matematiska tecken börjar han med ”Play” en ny cykel av skivor uppkallade efter knapparna på en bandspelare. ”Pause”, ”Fast forward”, ”Rewind” och ”Stop” lär således följa. Enligt uppgift finns även ett möjligt postumt album med titeln ”Eject” planerat.
Tanken är att 34-åringen nu går in i en mer ”mogen” era men det enda som känns lite nytt är en ganska lätt doft av influenser från Asien och Mellanöstern i låtar som ”Sapphire” och ”Symmetry”. Vilket går att tolka som musikalisk nyfikenhet men också som flirtar med ännu hyfsat oexploaterade marknader.
För det är alltjämt väldigt uttalat kommersiell pop vi har att göra med. Sheeran har jobbat med en rad välmeriterade hitmakarproffs även den här gången, däribland svenske Ilya Salmanzadeh, och levererar åtskilliga gedigna popkompositioner som låter som de förmodligen ska för att få stor träffyta 2025.
Sheeran gör den musik han gör för att han älskade Westlife och James Blunt när han växte upp. Att han även på den här skivan olyckligtvis väljer att rappa en del handlar nog mest om att en annan av hans stora barndomshjältar var Eminem.
I ”Opening” som inleder albumet hinner Sheeran bland annat avhandla prestationsångest och falska vänner, beklaga baksidorna av kändisskapet, adressera sin självvalda okreddighet och åtminstone till synes skaka av sig all ljum kritik. Han erkänner även att han känner flåset från yngre Ed Sheeran-wannabes. Det är hudlöst och lite defensivt samtidigt men framför allt är det tyvärr en rap.
Huvudproblemet med ”Play” blir som så ofta tidigare att musiken generellt känns på tok för inställsam, en högst naturlig konsekvens av att vilja nå så här extremt brett. Vilket är extra synd när Sheeran i albumets överlägset starkaste spår, singeln ”A little more”, sätter en i sammanhanget häpnadsväckande giftdrypande text till en tidlös melodi och riktig spänning faktiskt uppstår.
Där anas det åter att det uppenbarligen finns fler sidor av den ofrånkomligen begåvade Ed Sheeran, och känslan som smyger sig på är att han nog egentligen vill släppa ut dem mer.
Efter 14 år på toppen har han förmodligen avsevärt mindre att förlora på det än han själv tror.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik