Teddy Swims tar i från tårna och berör ibland
Publicerad 2025-02-19
KONSERT Jag högaktar idén med Teddy Swims blåögda soul – men i den virala Atlanta-artistens händer blir musiken bara lite väl jämntjock.
Teddy Swims
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: ”Slutsålt” är den uppgift som ges, vilket också är känslan. Längd: En timme och 40 minuter. Bäst: Shania Twain-covern ”You’re still the one”. Sämst: Långrandigheten.
Teddy Swims är en svårt samtida artist, sprungen ur den sifferjagande strömningseran. Hans spellistevänliga blandning av soul, pop och country är en minsta gemensamma nämnarens musik som omedelbart för tankarna till artister som Hozier och Sam Smith. Sättet som sångaren från Atlanta, Georgia inledde sin karriär på – att medelst rivig röst göra covers på Youtube – är precis lika beprövad.
Teddy Swims spelade i Stockholm så sent som förra våren, då på betydligt mindre Fållan. I somras syntes han i svenska ”Idol”. Nu fullbordas skivbolagets trestegsraket med en konsert på Globen.
Fascinerande nog är den nyrenoverade arenan smockfull upp till taket – suget efter att gå på konsert har uppenbarligen inte mattats efter pandemin. Stämningen är, trots tisdag i februari, after work-bubblig.
32-åringen intar scenen till DJ Kools ”Let me clear my throat”. Bandet bränner av ett hårigt metal-intro varpå huvudattraktionen hissas upp genom scengolvet. Med sin uramerikanska estetik – transparenta pilotbågar, skägg och keps – är sångaren inte olik karaktären Walter i filmklassikern ”The big Lebowski”. Addera de ansiktstatueringar som numera har blivit standard i kassan på Coop. Artistens imponerande kroppshydda amplifieras ytterligare av en långrock med texten ”STOCKHOLM” på ryggen.
Teddy Swims håller inte tillbaka. Finns det en känsla i rummet som kan förstärkas så är han där. Bandet spelar på alla strängar, tangenter och trumskinn samtidigt. Sångaren tar ständigt i från tårna, låter sin sandpappersstämma fylla varje kubikmeter av lokalen.
Den virala sensationen från Atlanta handlar till hundra procent om rösten, som påminner om en macka med jordnötssmör och extra ost. Diggar man det så diggar man det. Personligen känner jag mig lite mätt redan efter några tuggor.
När Jaten Dimsdale, som artisten egentligen heter, byter om till vit cape och fyrar av mer västkustrockiga nummer som ”Bad dreams” och ”It ain’t easy” fungerar konserten bättre. Då påminner musiken om Hall & Oates som tidigare under kvällen spelats i högtalarna. Tro mig, jag högaktar många av Teddy Swims influenser men i hans händer blir den blåögda soulen bara lite väl jämntjock.
Mitt i en klunk rykande te berättar sångaren på sydstatsdialekt att han just i kväll är lite ”under the weather” (krasslig, alltså). Det märks inte nämnvärt på rösten. Han avslöjar vidare att han faktiskt har provat terapi – trots titeln på hans två första album och pågående turné (”I’ve tried everything but therapy”). Vi får också veta att han har blivit kär och att han ska bli pappa.
När Teddy Swims under ett ”jukebox-parti” får välja en cover väljer han Shania Twains ”You’re still the one”. Det är både konsertens bästa låt och mest ömsinta stund. Det kan inte ens jättehiten ”Lose control” eller retrosoul-finalen ”The door” ändra på – trots guldregn och konfetti.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik
