Thåström är fängslande och svårt romantisk
Publicerad 2025-01-31
KONSERT Thåström är fortfarande en av Sveriges mest fängslande scenartister. Kanske även en av de mest romantiska.
Beväpna dig med biljetter till någon av vinterns konserter.
Thåström
Turnépremiär: Fyrishov, Uppsala. Publik: 2 500. Längd: Drygt två timmar. Bäst: ”Söndagmåndagsång” och den saxofonsmyckade Nina Simone-blinkningen ”Det årets kallaste kväll”. Sämst: Har kanske lite svårare för industrilarmet i ”Gräsfläckar”.
UPPSALA. Varje nytt Thåström-album kom länge med ett bistert besked: ”Som vanligt ger Thåström inga intervjuer”. Raden har, åtminstone i mitt lilla skrå, blivit något av en klassiker.
I höstas gjorde den medieskygge 67-åringen ett undantag när han i Dagens ETC berättade för Andres Lokko om begynnande gubbighet och uppväxten i Högdalen. Ett fint porträtt av en k-märkt artist som målar om Berlin-lägenheten i blåsvart för att sätta lite färg på tillvaron.
– Jag vill formulera bilder som ger den som lyssnar syner, sa han i intervjun.
Det lyckas han utmärkt med ett smärre halvsekel in i karriären. Att sitta på ett susande pendeltåg med höstens album ”Somliga av oss” är en ganska hisnande upplevelse. Därute i Knivstas januarimörker ser jag tombolastånd, trottoarer, franska balkonger.
Vinterns arenaturnépremiär äger rum i en simhall i Uppsala. ”Pimmes” publik är oväntat mångskiftande. Äldre Ebba Grön-fans i puffjackor och unga punktjejer trängs i kön till den svartvita merchen. Inne i konsertlokalen mässar Lykke Lis ”Possibility” på repeat och försätter publiken i melankolisk dvala.
Scenen är typiskt thåströmsk med åtta höga pelare som vore huvudpersonen ute på en av sina berömda promenader någonstans vid en nedlagd trampolin. Det snygga scenljuset förstärker känslan av att musiken utspelar sig mellan fantasi och verklighet.
När Thåström kommer gör han det som den osalige ande vi känner så väl. Släpper ut sina fladdrande Edward Scissorhands-händer direkt. Öppningen ”Magiskt oändligt” låter exakt som på skiva, men sångaren och bandet – numera med självaste Christian Kjellvander på gitarr – fyller den med ännu mera nerv.
Thåströms osvikliga siluett är oförändrat magnetisk, anfallspositionen vid mikrofonstativet intakt. I ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” känns han smått radiostyrd. Att döma av laddningen i ”Centralmassivet” har han verkligen saknat att stå på scenen. I ”Södra korset” verkar han nästan drabbas av elchocker.
Imperiets ”Saker som hon gör” och Ebba Gröns ”Flyktsoda” i all ära – i kväll hör numren från nya skivan till de starkaste. ”Det bästa av allt”, ”Solen i den vänstra” och ”Det årets kallaste kväll”, där den inledande saxofonen är majestätisk.
Detta säger något om Thåströms relevans som artist. Textraden ”Jag såg The Clash på Stora Hotellet i Örebro/Sen blev det aldrig bättre än så” i kroniska livefavoriten ”Kort biografi med litet testamente” är alltjämt en paradox sett till den potentiella pensionärens ständiga jakt framåt mot tysk alpfolkmusik och nordmakedonska stråkar. Kvällens konsert låter stundtals som om Jacques Brel hade gått vilse bland nedlagda fabriker i Ruhrområdet.
För oss som föredrar vår Thåström sentimentalt nedtonad slår hjärtat ett extra slag när det lila scenljuset ställer sig på tvären och vi får en bedårande ”Söndagmåndagsång” från karriärens kanske viktigaste album ”Skebokvarnsv. 209”.
Jag tycker allra mest om romantikern Thåström. Han som längtar efter bergstoppar av silver, som drömmer om att vakna varje dag som ny.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik