Med pyro och prakt sätter Parkway Drive Hovet i brand
Publicerad 2025-11-15
KONSERT Parkway Drive kan inte längre kalla sig för underdogs.
På Hovet bevisar den australienska metalakten att de numera är respektingivande rovdjur högst upp i näringskedjan.
Parkway Drive
Plats: Hovet, Stockholm. Publik: Saknar exakt siffra, men Hovet är fyllt till ungefär hälften. Längd: Strax under två timmar. Bäst: ”Prey”, ”Cemetery Bloom”, ”Wishing wells”, ”Chronos”, ”Bottom feeder”, ”Crushed” och ”Wild eyes”. Tja, det mesta faktiskt. Sämst: Att trummisen Ben Gordon, vars trumset är placerat på en slags miniscen med tak och väggar, inte syns från där jag sitter. Annars inte mycket att klaga på. Fråga: Hur många pyrotekniker har Parkway Drive med på turnén? Och vad kostar det här kalaset?
”Viva the underdogs” är namnet på Parkway Drives liveplatta och dokumentär från 2020.
Titeln, som är hämtad ur låten ”Wild eyes”, var vid det tillfället spot on.
I över 20 år har Australien-akten armbågat sig fram utanför hemlandets gränser. Rekryterat fans från scenkanten när musikbranschen stängt dörr efter dörr eller när det egna materialet inte riktigt har hållit måttet.
För det är i strålkastarljuset som Parkway Drives stjärna alltid lyst som starkast, när deras hybrid av göteborgsk dödsmetall, thrash och metalcore varit – och fortfarande är – som mest övertygande. Gruppen har alltid strävat efter att ge storslagna shower snarare än simpla spelningar, oavsett turnébudget.
Till Hovet, som tyvärr bara är fyllt till ungefär hälften, har gruppen släpat med sig sitt absolut tyngsta och mest teatraliska artilleri: bakgrundsdansare, strålkastare som liknar kanoner, en stråktrio, rök som dansar likt en dimma över scengolvet och pyroteknik av astronomiskt stora proportioner. Alltsammans är snyggt synkroniserat med musiken, in på minsta millisekund.
Konserten inleds dock aningen avskalat. Efter en gemensam promenad genom publikhavet kliver kvintetten upp på en liten del av scenen och framför ”Carrion” och ”Prey” tätt och tryggt intill varandra. Det märks – och känns – att bandmedlemmarna har spelat tillsammans i 22 år (med undantag från basisten Jia O’Connor som anslöt till bandet 2006).
Några låtar in faller det stora skynket bakom dem ner till ljudet av ett högljutt brak. Därefter utnyttjas scenen och pyrotekniken till fullo.
Känslan av en kuslig kyrkogård breder ut sig under ”Cemetery bloom”. McCall sjunger intill ett taggtrådsstativ, omringad av dansare i stora, svarta munkkåpor. Fejkregn – ja, du läste rätt – öser sedan ner över sångaren under det sorgsna dramat ”Wishing wells”.
Under ett tio minuter långt medley med material från debutalbumet ”Killing with a smile” – som inte smyckas med vare sig rekvisita, dansare eller pyroteknik – skymtar däremot bandets tidiga klubbdagar förbi och säger hej.
McCall är lika inlevelsefull och intensiv som publiken är lyrisk. Många läktare gapar förvisso tomma, men det låter som att det är fullt hus. Det är svårt att inte ryckas med när sångaren för sig, rör sig och, inte minst, låter som en vild best från den australienska bushen.
– There is so much more to come. You are gonna need that energy, säger frontmannen några låtar in.
Och han har så rätt.
Konserten når sin obestridliga, kraftfulla kulmen efter en toktung tappning av ”Bottom feeder”.
En dansare tuttar eld på ställningen runt trummisen Ben Gordon. Sedan börjar trumbygget att snurra så att Gordon spelar uppochned. Därefter dyker McCall upp från under scenen, omringad av fyra eldväggar. Samtidigt sätts stora delar av scenen i lågor.
Tillsammans river bandet av ”Crushed”, en krossande kakofoni av breakdowns, vredesvrål och våldsamt baskaggesmattrande. Mot slutet av låten hissas McCall upp på en plattform där han intar Gollum-pose för att krama ur det absolut sista av sina övermänskliga krafter.
Ord känns överflödiga. Ord känns otillräckliga.
Men jag gör ett tappert försök ändå.
Det här är så mäktigt, så massivt, så tungt, så tajt, så snyggt och så praktfullt att det gränsar till perverst. Jag vet inte hur australiensarna, eller några andra för den delen, ska lyckas överträffa det här.
Gruppen sätter slutligen punkt med ”Wild eyes”, ett visuellt avskalat nummer där musiken och publikens upprymda allsång får tala för sig självt.
När låten klingar av och bandet kliver av scenen är det tydligare än någonsin:
Parkway Drive kan inte längre kalla sig för underdogs. De är numera rovdjur högst upp i näringskedjan.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik