Electric Callboy är vansinnigt kul – men otroligt mättande
Publicerad 2025-11-06
KONSERT I händerna på den tyska technometal-sensationen Electric Callboy förvandlas Hovet till ett Leos lekland för vuxna och en technoklubb i Berlin - på en och samma gång.
Till och med trumsolot är barnsligt kul.
Men i längden blir det lite för mycket av det goda.
Electric Callboy
Plats: Hovet, Stockholm. Publik: 4 356. Längd: 94 minuter. Bäst: ”Neon”, ”Hate/Love”, ”Revery”, stämningen och samspelet mellan band och publik. Sämst: Blir tokig när sångarna Kevin Ratajczak och Nico Sallach pratar i mun på varandra. Fråga: Undra hur många gånger bandet byter kläder?
Jag är den första att medge att Electric Callboy länge flög under min radar. Först under fjolårets Sweden Rock Festival, när synfältet pepprades med neonfärgade träningsoveraller och hockeyfrilla-peruker inför det tyska bandets spelning, tvingades jag kapitulera inför faktumet att jag hade missat något.
Electric Callboy bildades 2010 i den tyska staden Castrop-Rauxel och blandar metalcore och elektronisk popmusik av alla dess slag (föreställ er en blandning av Bring Me the Horizon, Darude och Christer Björkman-sanktionerad schlager). Med videon till singeln ”Hypa hypa”, en 80-talsinspirerad Hollywood-buskis i neon, blev sextetten en internationell sensation som satte färg på mångas gråa tillvaro under pandemisommaren 2020.
2022 seglade skivan ”Tekkno” upp till toppen av den tyska albumlistan.
Tre år senare har bandet, som just nu är ute på karriärens hittills största turné, förvandlats till ett färgsprakande fenomen med en fanatisk fanskara.
Live är Electric Callboy ett spexigt, svettigt och sympatiskt spektakel där öron såväl som öron bombarderas med intryck. Innan låt två – Sum 41:s ”Still waiting” i uppspeedad version – ens är slut har publiken exponerats för flera förlösande breakdowns och fyrverkeridushar, ett konfettiregn och en uppsjö av pyroteknik. I tyskarnas händer förvandlas hela Hovet till ett enda stort Leos lekland för vuxna. En känsla som förstärks av att publiken studsar och dansar likt sockerstinna barn.
Under ”Tekkno train”, som med sina textrader skulle få självaste Stefan & Krister att rodna, och ”Hypa hypa” vet glädjen inga gränser. Stämningen är i det närmaste hysterisk. Om det gick att utvinna energi från endorfiner hade publiken kunnat förse bandets hemstad med elektricitet, åtminstone för i kväll.
Mellan ”Pump it” och ”Revery” väntar ett omtumlande medley av material som i stället förvandlar arenan till technoklubben Berghain i Berlin. Det krävs ett hjärta av sten för att inte ryckas med i partystämningen.
Till och med Frank Zummos trumsolo, som framförs över Slayers ”Raining blood”, är kul. Det är en bedrift om något.
Men man blir också vansinnigt proppmätt av bandets fullmatade plusmeny till låtrepertoar och scenshow. Vid flera tillfällen vandrar mina tankar till de gånger när jag som barn blev åksjuk under Virvelvinden på Liseberg efter att ha tryckt i mig på tok för mycket sockervadd.
Kevin Ratajczaks och Nico Sallachs sång drunknar också emellanåt i trummor, gitarrer och bas.
Mot slutet av spelningen tar sig några av bandmedlemmarna ut i publikhavet för akustiska versioner av ”Fuckboi” och Cascadas ”Everytime we touch”. Ratajczak slår sig ned vid ett piano medan publiken runt omkring placerar sina svettiga bakdelar på golvet.
Det blir ett välbehövt andrum från det organiserade kaoset som är Electric Callboy. En akt som sannolikt har fler scener och hjärtan att erövra.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik