Lars Winnerbäck är ett varmt och brett leende
Publicerad 2025-06-15
KONSERT Lars Winnerbäck möter sin forna hemstad med ett varmt och brett leende. Anna Ternheim fängslar med sommarpop noir.
Svenskrocken får råda på lördagens Rosendal Garden Party.
Lars Winnerbäck
Anna Ternheim
Terra
Plats: Rosendal Garden Party, Stockholm. Publik: 15 850 (publikrekord). Längd: En knapp timme Terra och Ternheim, en timme och 58 minuter Winnerbäck. Bäst: Terras trevliga attityd, Ternheims ”Enkelhet” och Winnerbäcks ”Granit och morän” och ”Söndermarken”. Sämst: Några av den sistnämndas mest skvalvänliga låtar är hans svagaste. ”Jag får liksom ingen ordning” är ett exempel.
Till Rosendal Garden Party kommer publiken för att dricka orange vin i pappmugg, äta atypisk festivalmat från det sichuanesiska köket och ta del av ett välkurerat program där varje dag har sitt tema. På lördagen har turen primärt kommit till svenskrocken.
I den gassande eftermiddagssolen sitter ömsom står besökarna utspillda framför Terra. Göteborgsbandet bildades för ett drygt decennium sedan. De senaste åren har kvartetten, inte minst genom idogt turnerande, seglat upp som ett av landets största indierockhopp.
I randig tröja, slappa jeans och lugg är sångaren Karl Sundström urtypen för hur indiesångare alltid sett ut – kanske i synnerhet de från Göteborg.
Hela bandets uppenbarelse och ”replokalsmusik”, som de själva kallar den, bär på en trygghet: det kommer alltid ny indierock.
Terras framtoning är emellertid varken kaxigt trulig eller introvert deprimerad, som västkustkollegerna på 00-talet. Snarare ödmjuk. ”Det är fantastiskt att få vara här och spela i denna underbara park. Är det en park? I Göteborg: park. I Stockholm: trädgård”, resonerar sångaren.
Denna älskvärt Göteborgska attityd genomsyrar konserten och kan vara dess största behållning.
Resten av kvällen knyts ihop av en man: Joakim Berg. Kent-sångaren ligger till stor del bakom de två kommande artisternas senaste alster.
Först ut är Anna Ternheim, som tidigare i år gav ut sitt första album på svenska, ett samarbete med just Berg och Kent-kompanjonen Martin Sköld.
Ternheims psalmer visualiseras i kväll av vajande kornfält och ljumma kvällsdopp på bakgrundskärmen. Redan i andra låten ”Nära dig” sjunger hon om ”Sommarnätterna på cyklarna”. Trycker på alla knappar i en svensk sommarpop noir.
47-åringen spelar hela senaste albumet från början till slut och avslutar med några av sina mest älskade sånger. När tomglas krossas på premium-området känns det som ett övergrepp – så skör är musiken.
Raden ”liljekonvaljerna och giftet som dom bär” i höjdpunkten ”Enkelhet” ringar in konsertens förrädiska stämning perfekt.
Klientelet denna lördag har ett uppfriskande stort åldersspann, säkert mycket tack vara att en viss Lars Winnerbäck avslutar kvällen med sommarens enda konsert – även han med ett Berg- och Sköld-samarbete, ”Neutronstjärnan”, i bagaget.
Själv såg jag Winnerbäck första gången sent 90-tal på ett litet fik i Uppsala. Kvinnan som ägde haket bar bord och stolar över huvudet för att alla skulle få plats. Den då långhårige sångaren talade till oss tonåriga kafésocialister med sina visor om självgoda konferencierer på TV3.
Sedan dess har Winnerbäck inte bara klippt sig. Han har också blivit en av Sveriges största artister.
När Linköpingssonen som andra låt dammar av ”I Stockholm” med dräpande rader om ”en taskig recensent” som ”viftar med en ölbiljett” känns det nästan som ett stridslystet statement.
”Tack Stockholm för att ni har kommit hit till kungliga Djurgården, säger han sedan överslätande. ”Ibland är det en dyr och arrogant stad. Men i kväll är det en underbar stad. Jag har faktiskt flyttat härifrån”, fortsätter han och börjar låta som ett kapitel i Ulf Lundells ”Vardagar”.
För någon som inte sett Winnerbäck på sju år är det en förbluffande vital artist. En som sjunger bättre och verkar mer avslappnad och bekväm på scenen än någonsin.
Jag har aldrig sett en så leende Lars Winnerbäck.
Gång på gång släpper han gitarren, slår sig för hjärtat när han sjunger, som för att styrka att det är därifrån musiken kommer.
I kväll balanserar han snyggt mellan att stryka medhårs och utmana sin publik.
När 49-åringen försöker få stans längsta Aperol Spritz-kö engagerad genom att prata om hur svenska politiker borde ha några procent av Greta Thunbergs mod eller låter ”Vår tid” ackompanjeras av dystopiska nyhetsbilder går det bara att fyllas av respekt.
Sverige är ett väsensskilt land i dag jämfört med när jag först mötte Lasse. Under ”Granit och morän” och ”Söndermarken” är det som att det kvarts sekel som flytt sedan dess passerar revy framför ögonen. Den typen av texter är fortfarande en av artistens främsta styrkor.
Men det bästa med Lars Winnerbäck är faktiskt Lars Winnerbäck själv. Där har bott en precis lagom dos sund skepsis, varm medmänsklighet och rusig romantik sedan start. Det lyser fortfarande igenom i musiken och jag tror att det är därför han är så älskad, till och med i den hårda lilla huvudstaden.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik