Sahara Hotnights hittar tillbaka till sig själva
Uppdaterad 2026-02-13 | Publicerad 2026-02-12
ALBUM På sitt åttonde album gör Sahara Hotnights tilltalande skramlig och lustfylld rockmusik.
Sahara Hotnights
No one ever really changes
Polydor/Universal
ROCK Det gick att förstå vad Sahara Hotnights ville signalera med förra albumet ”Love in times of low expectations”. Första skivan på elva år från det återbildade bandet, mycket hade hunnit hända med kvartetten från Robertsfors. Att visa att det var en vuxnare orkester i ett nytt skede av livet som kom tillbaka med en återhållen och jämförelsevis soft samling låtar kändes gissningsvis både logiskt och lockande.
Men för någon som föll pladask för Sahara Hotnights när de var hungriga och gapiga tonåringar på smashdebuten ”C’mon let’s pretend” 1999 och har upplevt deras intensiva energi på otaliga konserter genom åren var det svårt att inte sakna det bandet lite grand.
Möjligen kände barndomsvännerna själva likadant när de åter hamnade i en turnébuss, för vi får faktiskt gå tillbaka ända till 22 år gamla ”Kiss & tell” för att hitta något lika replokalsruffigt som detta åttonde album.
Kanske är det även därför som skivan heter ”No one ever really changes”. Du kan ta Sahara Hotnights in i medelåldern men du kan inte ta skrammelrocken ur Sahara Hotnights, eller nåt.
Hur som helst låter de här tio låtarna, producerade av Daniel Fagerström och Martin Vogel, som en välkommen liten befrielse. För det vi hör är inte på något vis det 44-åriga Sahara Hotnights som desperat försöker vara snäsiga tjugonåntings utan ett band som bara gör den musik som känns mest naturlig just nu.
Vilket ger en tilltalande lekfull skiva där Maria Anderssons alltid effektiva popmelodier ruffas upp av kakburksdistade gitarrer och rentav lite blås.
Det är kanske ingen musik som välter någons perspektiv över ända, och eventuellt saknas en riktig banger i paritet med till exempel ”Hot night crash” eller ”Visit to Vienna”, men icke desto mindre får vi klarsynt och smart pop, powerpop och rock om eviga teman som existentiell vilsenhet, ångest, oro, relationer och vad som krävs för att de ska fungera och nya vägar vidare.
Andersson sjunger om sakernas tillstånd på sitt krasst konstaterande sätt, vilket ihop med Jennie Asplunds crunchiga hookar och det stadiga drivet från Josephine Forsman och Johanna Asplund både omedelbart identifierar ljudet av Sahara Hotnights och signalerar en subtil uppdatering av uttrycket.
Lyssna på ”City of summer ruins”, ”A future without you in it”, ”Want you to want to get better”, eller den bitterljuvt hittiga refrängen i ”Wreck song”.
Titlarna känns talande för skivans teman, men i såväl körer och arrangemangsidéer som hela det spontana anslaget är det här ljudet av ett band som hittat tillbaka till glädjen i att vara ett band.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik