Foo Fighters mangel är bättre än melodierna
Uppdaterad 07.08 | Publicerad 07.00
ALBUM Attacken är det inget fel på.
Men melodierna går på tomgång.
Foo Fighters
Your favorite toy
Roswell Records/RCA/Sony
ROCK Min bror sa det egentligen bäst:
”Äh, skit i skivorna. Foo Fighters är ändå världens bästa band.”
Att gruppen skulle vara världens bästa band hade inte ens Dave Grohl hållit med om. Kom igen, dude. Det krävs väldigt stark tobak för att puffa fram den åsikten. Men ibland kan de i alla fall vara ett av världens roligaste band.
Konserten på Ullevi i juni 2015 är sedan länge nominerad till den ultimata rockkonserten på 2000-talet i Sverige. Ja, det var den kvällen som Dave Grohl ramlade av scenen och bröt benet. Ja, det var då han satt och sjöng på en stol, uppfuckad av smärtstillande medel, medan en svensk läkare höll benet i fixerat läge. Han kanske inte kunde springa. Han kanske inte kunde stå. Men han kunde lik förbannat spela gitarr och skrika. Tre timmar har sällan försvunnit lika fort.
Foo Fighters ska upplevas live. När de är som bäst går tankarna till Jack Black i den fantastiska filmen ”School of rock”. De förmedlar samma barnsliga entusiasm och kärlek till musik som när Black undervisar sina elever i riffet till Deep Purples ”Smoke on the water”. Foo Fighters älskar med andra ord att rocka och det märks.
Frågan är hur hett ett nytt album med gruppen kan vara år 2026? Svaret på det har varit diffust sedan, tja, 2007? På senare år har musiken mest känts som en livskris. Det handlar trots allt om ett band som skojade till det genom att släppa ett Bee Gees-inspirerat album under namnet Dee Gees. Att trummisen Taylor Hawkins dog för fyra år sedan har inte hjälpt heller. Han var Puff bakom Grohls Piff.
På ”Your favorite toy” verkar det som att The Foos går tillbaka till sitt grundrecept. De vill få sina arenamelodier att blåsa ut väggarna i ett litet garage. Gitarrerna hämtar ibland kraft från hardcorescenen i Washington och namn som Minor Threat. Eller så spinner de ökensand som hos vännerna i Queens Of The Stone Age.
Attacken är bitvis imponerande, särskilt manglet i inledande ”Caught in the echo”. Precis som många andra äldre band har de större problem med melodierna. ”Unconditional”, där trummorna påminner om ”Take on me” med A-ha, är egentligen enda undantaget. Resten maler snabbt in sig i ett grått hörn och fastnar där.
Det är ju inte ”Your favorite toy” som ska sälja biljetter till bandets kommande turné utan bandets katalog.
I väntan på nästa konsert är risken rätt stor Dave Grohls privatliv skapar större rubriker än musiken.