50 bästa låtarna 2025
Aftonbladets musikredaktion väljer årets favoriter
Uppdaterad 2025-12-29 | Publicerad 2025-12-28
ÅRETS LÅTAR Markus Larsson (ML), Per Magnusson (PM) och Håkan Steen (HS) har sållat fram låtarna som gjorde 2025 till 2025.
1 RELIQIA (ROSALÍA)
”Berghain” var den inledande chocken som slog sönder glastaket. ”La perla” är den mest självklara hiten i en strömmad värld. Men båda är bara de två första sökträffarna på Google. ”Lux” vore inte årets album om inte någon annan av låtarna kunde smyga under radarn, veckla ut sig och ta över. För tillfället sammanfattar ”Reliquia” Rosalías våldsamt stora ambitioner bäst. Här finns allt. Klassiskt skolad och andlig barock pop som varken hör hemma på en klubb, festivalen Primavera eller i Berwaldhallen. Det är ljudet av en artist som klipper banden med samtiden och flyger fritt och ensam. Givetvis är Guy-Manuel de Homem-Christo inblandad i låten. När popvärlden skakas om riktigt brukar en av medlemmarna i Daft Punk alltid finnas någonstans i bakgrunden. (ML)
2 SUGAR ON MY TONGUE (TYLER, THE CREATOR)
I somras gjorde Tyler, The Creator den helt korrekta analysen att världen behövde en riktig partyplatta. Mixen av skruvad funk, house och nygammal soul på ”Don’t tap the glass” blev som allra roligast i den här oemotståndliga bangern. (HS)
3 MAN MADE OF MEAT (VIAGRA BOYS)
Groovet maler kött. Sångaren Sebastian Murphy levererar så många punchlines att motståndarna knockas tre gånger på en minut. Ända sedan 1977 har punk gått ut på att skratta åt sin löjliga och absurda samtid. Hellre det än att skrika av ångest. Ingen rapade dessutom bättre än Murphy i år. (ML)
4 FUCK ME EYES (ETHEL CAIN)
Kim Carnes ”Bette Davis eyes” möter powerballadsynthar och 90-talets shoegaze i en Södern-gotisk låt om den amerikansk småstadens drömmar och spruckna förhoppningar. Ett högst 2025-kompatibelt drama. (HS)
5 HEADPHONES ON (ADDISON RAE)
Ihop med två andra tjejer födda mellan 1998 och 2000 – Luka Closer och svenska Elvira Anderfjärd – försöker Rae tonsätta just den tiden. Med Björks ”Jóga” i innerfickan och bortglömda 90-talssyntar landar de i något alldeles eget. Exakt såhär ville jag att popmusik skulle låta 2025. (PM)
6 RÄDD FÖR HUNDAR (PEDER STENBERG)
”Jag kan många svåra ord men är rädd för hundar, och män i grupp”. Välformulerad lyrik som vågar vara vuxen och visa sig svag kan vi aldrig få för mycket av. Deportees-sångarens första svenska singel är dessutom ljuvligt mjuk pop. (HS)
7 COBRA (GEESE)
Varje ny generation måste ha sin dos av lakonisk rock från New York. Sångaren Cameron Winter väcker två saker hos lyssnaren. 1. Beundran. 2. En fascinerande lust att slå honom på käften. (ML)
8 IF ONLY I COULD WAIT (BON IVER FEAT DANIELLE HAIM)
Justin Vernon fick nästan bara mer inflytande på samtida pop ju mer han krumbuktade sig, så till slut var vägen framåt att ta sin unika Bon Iver-värld tillbaka till de självklara melodierna. Inget blev förstås sämre av att det fanns en Haim-syster i studion. (HS)
9 SAD AND BEAUTIFUL WORLD (MAVIS STAPLES)
Vem hade trott att en låt av Mark Linkous skulle bli en av de musikaliska höjdpunkterna i år? Särskilt som Sparklehorse-mannen gick bort redan 2010. Men när Mavis Staples med all sin pondus tar sig an de bitterljuva 90-talsorden blir det en sång för evigheten. (HS)
10 BERGHAIN (ROSALÍA)
Londons Symfoniorkester. Den isländska enhörningen Björk. Ett citat av Mike Tyson. En kör som mässar på tyska. Alla som trodde att den mixen skulle spelas på P3 i början av 2025 räcker upp en hand. (ML)
11 THE FIELD (BLOOD ORANGE FEAT. THE DURUTTI COLUMN, TARIQ AL-SABIR, CAROLINE POLACHEK & DANIEL CEASAR)
Årets mest helande musik kom från Dev Hynes när han letade upp sin inre, mobbade pojke i skoluniform. En modern och dramatisk soulpsalm som gråter med ett litet leende. (PM)
12 YAMAHA (DIJON)
Det Bon Iver gör för americana gör Dijon för klassisk soul och r’n’b. Han vrider ut och in på genren genom att sänka ner den i en bottenlös brunn av skumma ljud och effekter. Framtiden börjar här. (ML)
13 MY OLD WAYS (TAME IMPALA)
När Tame Impala så här uppenbart omfamnade dansmusik föddes någonting lika modernt som spirituellt. Videon, där Kevin Parker vänder handflatorna mot havet och mediterar på en klippa, fångar stämningen perfekt. (PM)
14 FIRE SIGN (SG GOODMAN)
Mild sårbarhet känns som något av ett tema för många av årets starkaste låtar. Kentucky-baserade SG Goodman har flera sådana på albumet ”Planting by the signs”. Inte minst den här soft drömmande, lågmält sökande sången. (HS)
15 DANCING IN THE CLUB (MJ LENDERMAN VERSION) (THIS IS LORELEI & MJ LENDERMAN)
Om det vore 90-tal skulle låten ha vunnit kategorin ”årets lo-fi”. (ML)
16 SILVERREGN (LISA NILSSON)
Något särskilt brukar hända när Lisa Nilsson och Andreas Mattsson gör musik ihop. Sällsynt bra blev det när producenten Johan Lindström slog in en livsvis liten frihetshymn i ljuvlig stråkpop av lika delar Velvet Underground och Burt Bacharach. (HS)
17 DAISIES (JUSTIN BIEBER)
En Mk.gee- och Dijon-producerad kärleksballad på lika klassisk som nydanande r’n’b-botten. Men den självklara stjärnan i rummet är Justin Bieber, en så mycket modigare och friare artist än de flesta verkar förstå. (PM)
18 WISH (HANNES FEAT. WATERBABY)
Tänk att svensk musik undantagsvis kan hålla så här internationell klass. Det bådar gott inför 2026 och Hannes album ”God bless Sweden” som väntas i januari. (PM)
19 ABRACADABRA (LADY GAGA)
Det är fortfarande ingen annan artist som lyckas få disco att låta som gayklubbarnas bästa skräckfilm. (ML)
20 THE FATE OF OPHELIA (TAYLOR SWIFT)
Pur och perfekt pop. I den meningen att vi, precis som i fallet ”As it was” med Harry Styles, kommer att lyssna på den om 20 år och direkt förknippa singeln med hur 20-talet var och lät. (ML)
21 YOU WITHOUT ME (BRANDI CARLILE)
Det går att förstå varför Carliles ballad om släppa ut sina barn i livet fick vara med på två album i år, dels hennes eget och dels det som hon gjorde med Elton John. (HS)
22 EILEEN (JASON ISBELL)
”My own behavior was a shock to me/I never thought I'd have the nerve”. Isbell säger själv att texten inte nödvändigtvis föddes ur den omskrivna skilsmässan från artistkollegan Amanda Shires, men en trollbindande uppriktig låt om eftertankar är det hur som helst. (HS)
23 HAVEN’T LOST MY SENSE OF WONDER (VAN MORRISON)
Titeln säger egentligen allt. Efter årtionden i kreativt exil återvände världens buttraste soulsmurf med sin vackraste soul på över 25 år. (ML)
24 SÅ MYCKET VI VILL (TONI HOLGERSSON)
”Ska vi slänga alla piller, se om vi stannar hos varann”. Låten om människors förväntningar på kärlek har kommit i några olika versioner. Men det är när Holgersson och producenten Lars Halapi skalar av den in till det akustiska benet som den verkligen händer. (HS)
25 FLOOD (LITTLE SIMZ)
Det här är Radio Clash, fast för 2020-talet. (ML)
26 EXHAUST (EARL SWEATSHIRT)
Ibland undrar jag varför jag lyssnar på någon annan rappare än Earl Sweatshirt. (PM)
27 UFO (UFOS) (BRAXE + FALCON, PHOENIX)
När Phoenix och legendariska duon Braxe + Falcon bildar supergrupp uppstår French touch-popens svar på fotbollslaget Paris Saint-Germain. (PM)
28 RELAPSE (LILY ALLEN)
”The girls are looking at me/To teach them all about love/But I can’t seem to hold my shit together long enough”. Drabbande när Lilly Allen inte längre klarar av att vara mamma och bara darrar efter ett återfall. (PM)
29 SVINDLANDE HÖJDER (HÅKAN HELLSTRÖM)
Omöjligt att räkna ut Håkan när han och Björn Olsson fortfarande får ur sig den här sortens ballader. Vi torkar möjligen inga white boy tears men det är bra nära. (HS)
30 REIN ME IN (SAM FENDER & OLIVIA DEAN)
Det börjar som generisk akustisk pop som The Killers vaskade. Det slutar som en av årets starkaste och mest besjälade duetter. Få låtar lyckades växa lika mycket på fem minuter i år som ”Rein me in”. (ML)
31 MAN I NEED (OLIVIA DEAN)
När Olivia Dean är som bäst gör hon en egen och brittisk version av den amerikanska soulmusikens mjukaste och mest radiovänliga genre, ”quiet storm”. (ML)
32 PATH OF MOST RESISTANCE (THE HIVES)
En av de främsta anledningarna till att det har gått så bra för The Hives är att de genom hela karriären har sett till att göra det svårt för sig. När de gör en låt om det blir det ett slags vibratofuzzig segerhymn. (HS)
33 CPR (WET LEG)
”Is it love or suicide?” Inte altid lätt att veta. Rhian Teasdale har gjort en av de bästa, och roligaste, låtarna om förälskelsens mix av lycka, oro och idioti. (HS)
34 ENDS MEET (PANDA BEAR)
Animal Collective-medlemmens ”Sinister grift” är överhuvudtaget ett strålande gitarrpopalbum som doftar av tidiga Vampire Weekend. (PM)
35 GO GIRL (SUMMER WALKER FEAT. LATTO & DOJA CAT)
R’n’b har nästan blivit subkultur igen. Några av genrens största stjärnor når sällan Sverige – och gör de så spelar de i industrilokaler och frihamnar. Inte mig emot. När den kommer så här ren och flytande håller jag den gärna för mig själv. (PM)
36 GONE (HAIM)
Haim lånar en sampling från George Michaels ”Freedom! 90” och plockar in sina rostigaste gitarrer för en synnerligen cool låt om att gå vidare med huvudet högt. (HS)
37 TJUGOSJU (VALTER NILSSON)
Lägg namnet på minnet. Nästa år kommer Valter Nilsson att vara något mer och större än en lokal folkhjälte i Göteborg. (ML)
38 GRAVEN VID GULLMARS (MIRA RAY & LARS WINNERBÄCK)
Ljuva minnen av svunna sommarnätter på en kyrkogård blandas med spänd nutidsstämning vid frukostbordet. Årets provinsrockballad uppstår. (HS)
39 ANXIETY (DOECHII)
Vad hände med Goteye? Vem vet? Tja, 14 år senare kan hiten ”Somebody that I used to know” i alla fall återanvändas med ett förtrollande resultat. (ML)
40 UTOPIA (THE STREETS)
Vissa artister blir man liksom aldrig av med. I synnerhet inte de som träffade en hårt vid 22. Detta må vara långt ifrån det bästa som Mike Skinner har spelat in, men rösten och formuleringsförmågan räcker långt för mig. (PM)
41 FARMERS MARKET (PULP)
”We thought that we were just joking, trying dreams on for size/We never realized we'd be stuck with them for the rest of our natural lives”. (PM)
42 BACK TO FRIENDS (SOMBR)
Ungefär som 20-talets svar på Richard Marx, fast bra. (ML)
43 2 HANDS (TATE MCRAE)
Popmusik där fysisk kärlek liknas vid en livräddande insats: ”Want your two hands on mе/Like my life needs savin’”. (PM)
44 MADELINE (ZACH BRYAN FEAT. GABRIELLA ROSE)
Varför är inte alla nya och hembrända countrymelodier lika bra som Zach Bryans? Mycket av storbolagens country de senaste åren är fake news. Bryan är ett stort och lysande undantag. (ML)
45 FÖR DET LILLA (H SELF)
Vi hade kunnat välja ganska många av de hela 32 låtar som Henric Hammarbäck förde till torgs i år. Men den här lilla vardagsvalsen om vikten av rimliga förväntningar ringar in hans gärning tämligen förträffligt. (HS)
46 TUSEN SPÄNN (TJUVJAKT & FANNY AVONNE)
En motsvarighet till Oskar Linnros ”Från och med du” eller Veronica Maggios ”17 år” för en ny generation. Men se upp med refrängen. Tjejlyssnandet kan lätt gå över gränsen. (PM)
47 RATHER BE (GIVEON)
Det finns alltid plats för fler soulballader om att inte kunna dricka bort sina bittra och banala livslögner. (ML)
48 THE EDGE (DROOGIE OTIS FEAT. MADLIB & YOUR OLD DROOG)
Väldigt bra rap i de dystra efterdyningarna av skogsbränderna i Kalifornien, med den ständiga kvalitetsstämpeln Madlib. (PM)
49 SO BE IT (CLIPSE)
Inga rappare var mer gubbhiphop än Clipse i år. Ja, det är en komplimang. (ML)
50 GUSTO (BOKO YOUT)
Boko Yout har sedan singeldebuten 2022 byggt upp ett rykte som lysande liveband, men det var när de tog sin ”afrogrunge” in i en mix av indierock och voodoo på årets debutalbum som allt föll på plats. Titellåten förklarar med emfas varför Viagra Boys ville ha dem med på turné. (HS)
Men hårdrocken då? Lugn, Sofia Bergström summerar allt av värde från det tunga rockåret här!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik