Bittersöta hymner för motorvägen från Suede
Publicerad 2025-09-05
ALBUM På Suedes tionde album ”Antidepressants” vill bandet fånga energin från sina konserter.
Men bäst är London-kvintetten när de brister ut i bitterljuva motorvägshymner.
Suede
Antidepressants
Suede/BMG
POP En tidig septemberdag för tre år sedan intervjuade jag Brett Anderson på Skype. Mitt starkaste minne från samtalet är hur Suede-sångaren berättade att han skämdes inför sin städerska när han testar nya idéer hemma i huset i Somerset, sydvästra England. ”Hon måste tänka: ”hur i hela friden har den här mannen lyckats överhuvudtaget? Han är verkligen skräp.”
Det finns stunder på Suedes tionde album när jag kan förstå städerskans eventuella misstro. I synnerhet när de envisas med att replokalsväsnas med spända muskler snarare än minnas den androgyna charmen från begynnelsen.
Under skivans tillkomst skrotades ett konceptuellt performance-konstverk till förmån för en plötslig längtan efter att fånga energin från tre års turnerande. Pophistoriskt sett en hållning som är något av en styggelse.
Ändå är jag uppriktigt nyfiken på ”Antidepressants”, helt enkelt eftersom det här bandet en gång lade grunden för en popmusikalisk liten religion i mitt pojkrum.
Frontmannen framstår 33 år efter starten som någon som fortfarande tycker att det är genuint spännande att vara en del av Suede. Någon som lämnar och hämtar barn i skolan och ägnar de fem timmarna däremellan åt att gasta i en mikrofon.
Att London-bandet för drygt tre decennier sedan startade britpopen med låten ”The drowners” , den massiva rörelse som Oasis i skrivande stund får amerikanska arenor att rusigt återförenas till, vill de knappt kännas vid. Det finns någonting sympatiskt i det.
Producenten Ed Buller är densamma som på ovan nämnda debutsingel. Från de första takterna i inledande ”Disintegrate” befinner vi oss innanför ett tämligen tryggt Suede-staket, även om kvintetten gör sporadiska utflykter i postpunk.
Samtidigt vill sångaren och låtskrivaren Anderson faktiskt säga någonting om både sig själv och sin samtid. Acceptans, död och förgänglighet är återkommande teman, liksom att försöka få någon form av kontakt i en alienerad värld.
Dessutom har 57-åringen en välbevarad känsla för pop. Sättet som han sjunger ordet ”again” på (”agaaaiiin”) är hans alldeles eget svar på Liam Gallaghers ”sunshiiine”.
Den livsbejakande vi mot världen-popen i ”Sweet kid”, den ensamt missförstådda gitarren i ”Sound and the summer” och ”Broken music for broken people” – Suedes variant av Bob Hunds ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk” – är några av höjdpunkterna.
Direkt omistlig är ”June rain”, där Brett Andersson skiftar mellan spoken word och sprucken baryton på ett sätt som för tankarna till Pulps senaste album ”More”. En bitterljuv motorvägshymn att hålla i handen hela brittsommaren.
BÄSTA SPÅR: ”June rain”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik