Pulps vuxenpop sitter som en manchesterkavaj
Publicerad 2025-06-06
ALBUM Vuxenpopen på Pulps comebackalbum sitter som en manchesterkavaj med perfekt patina.
Sannolikt krävdes det ett kvarts sekel för att musiken skulle glimra såhär.
Pulp
More
Rough Trade/Playground
POP ”Jarvis, thank you for everything. I love you.”
”Well, I don’t know why – but thank you.”
Klockar var halv fyra på klubben Razzmatazz i Barcelona, tidigt nollnolltal. Den kedjerökande Jarvis Cocker hade just avslutat ett dj-set. När jag såg den gängliga gestalten i lokalen tyckte jag det var på sin plats att hälsa. Orden kanske inte kom ut exakt som jag tänkt mig – men det fanns ändå en hel del att tacka för.
Av alla de brittiska band som definierade min uppväxt var Pulp, med sin humor, intelligens och sexighet, på många sätt det mest älskvärda. Frontmannen blev ett estetiskt ideal för oss som föredrog replokalen framför gymmet.
När Sheffield-gruppen 1998 följde upp den hitspäckade klassikern ”Different class” med den nattsvarta ”This is hardcore” dödade de inte bara britpopen. De återuppfann också sig själva som band. Även den underskattade ”We love life” – Cockers kärleksförklaring till naturen – är värd att nämna i sammanhanget. Den kom för 24 år sedan och Pulp aviserade samtidigt att de skulle lägga av.
Efter diverse återföreningsturnéer som bland annat tog Pulp till Way Out West förra sommaren är bandet nu tillbaka med åttonde skivan ”More”, påannonserad av utmärkta singeln ”Spike Island”. ”Got to have love”, det andra smakprovet med sin video från klassiska northern soul-klubben The Wigan Casino, var ännu bättre.
Genom att hålla fast vid sin ursprungliga vision men samtidigt låta tiden och åldrandet spela en central roll lyckas Pulp än en gång restaurera sig själva som popband. Jämförelsen med Blurs ”The ballad of Darren” är oundviklig. De respektive återföreningarna är dessutom producerade av samma man: James Ford.
Flera av låtarna på ”More” känns som fortsättningar på Pulps klassiker. ”Tina” är ett mörkare sladdbarn till ”Disco 2000”, ännu en av de där sångerna om missade chanser. Platserna de aldrig träffades på, hennes läppstift på hans kaffekopp.
Den där Tina spökar även i nästa låt, ”Grown ups”. Ständiga monologer pågår i Cockers huvud, som hos karaktärerna i ett Woody Allen-drama från 70-talet där den kroniskt tweedklädda Cocker kunde smälta in sömlöst.
Han flyttar från Camden till Hackney och oroar sig över rynkor istället för akne. Drömmer om en ny planet som just upptäckts. Tittar på den genom teleskop. Varför berättar han ens allt detta för oss? Han minns inte riktigt.
Här finns massor av pärlor från den bländande textförfattaren: ”We thought we were just joking trying dreams on for size/We never realised we’d be stuck with them for the rest of our natural lives”, är bara en favorit bland favoriter.
Även musikaliskt glimrar skivan. Pulp 2025 är, helt i sin ordning, mer violinpyntad poesi än ”E’s and wizz”.
På ”Farmers market”, ett stycke kammarpop i valstakt, åldras Pulp precis som jag alltid önskat att de skulle göra. Den fiktiva berättelsen om hur Cocker träffade sin fru beskriver, likt ”Something changed” från 1995, hur slumpmässiga möten kan förändra liv. ”Background noise” är den diametrala motsatsen där Cocker liknar ett stagnerade förhållande vid ljudet av ett surrande kylskåp.
I boken ”Good pop, bad pop” skriver Jarvis att han alltid har omfamnat sin närsynthet, eftersom han själv kan välja när han vill möta världen i sin fulla skärpa.
Är det någonting som den åldersanpassade och garanterat AI-befriade musiken på ”More” vill säga så är det att nej, det är inte lätt att bli vuxen. Visst, vi lär känna oss själva bättre, men allt blir också mer suddigt. Som innan vi tar på oss glasögonen på morgonen.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik