Bländande uppväxt-skildring av Blood Orange
Publicerad 2025-08-29
ALBUM När Blood Orange tar den brittiska popmusiken till Amerika och tillbaka igen – och mellanlandar i sin egen sorgkantade barndom – uppstår ett av årets bästa album.
Blood Orange
Essex honey
RCA/Sony
POP Vissa av oss har följt Devonté Hynes sedan folkprojektet Lightspeed Champion. I början av tiotalet flyttade britten till USA och blommade ut som artisten Blood Orange. Han producerade ljuvliga Solange-hiten ”Losing you” och fann en helt egen röst. Som engelsman i New York fångade han ljudet av staden med spirituell r’n’b-pop.
Någonting med sommarens singel ”The field” tog mig tillbaka till sångarens brittiska rötter. Anslaget var mer akustiskt, videon utspelade sig på disig landsbygd. På introduktionen till nya Blood Orange-albumet samsas sublima beats med postpunkbandet The Durutti Column och ljudet av fiskmåsar.
Kanske tog det så här lång tid för den nu 39-åriga artisten att våga återvända hem. Som ung var han killen som målade naglarna, rappade, älskade metal, spelade cello, var bäst i fotbollslaget och åkte skateboard hem från träningen. En som inte passade in i någon mall, och snart blev offer för mobbing.
Titeln ”Essex honey” anspelar på uppväxten utanför London. Albumet skapades under en period av sorg över densamma. Jakten på försoning och acceptans hämtade näring ur den musik som räddade honom längs vägen. ”Westerberg” är en hyllning till The Replacements-sångaren – en av två uttalade referenser för skivan (den andra är Elliott Smith). Även upprepade besök på ett sjukhus i Ilford och, till slut, en mammas bortgång fungerade som kreativ katalysator.
Den Manhattan-baserade multitalangen har tillbringat de senaste tre åren med att framföra sina egna klassiska verk i London, Sydney och Toronto samt komponerat musik till modehuset Marni. Han kan det här med att sätta en ton. Direkt får vi liksom dyka ner i ”Essex honey”.
På femte albumet har Blood Orange tillgång till en bred palett. När inte stråkar, akustiska gitarrer eller all världens mjuka 80-talssyntar räcker till plockar han in popstjärnan Lorde, Brendan Yates från hardcorebandet Turnstile eller, varför inte, författaren Zadie Smith.
Musiken är så sprängfylld av känslor att den nästan blir sekundär. Den får liksom bara dansa efter Dev Hynes hjärta, dirigenten i rummet. Som när han i ”Thinking clean” minns sin forna pojke i skoluniform. ”I don’t want to be here anymore”, viskar en röst från det förflutna till dramatiskt orkestrerad kammarpop. Tack och lov är det aldrig långt till en tröstande saxofon.
Melodierna påminner om helande psalmer. Mitt i allt svävar Dev Hynes sårbara röst, en gång resultatet av bortopererade knutor på stämbanden, men lika mycket en hyllning till androgyna sångare som Curtis Mayfield, Michael Jackson och Prince.
När albumet tonar ut i ett drömskt samarbete med den guatemalanska cellisten Mabe Fratti och den kanadensiska soulpoeten Mustafa känner man sig både lättare och tyngre på samma gång.
BÄSTA SPÅR: ”The field”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik