Obegripligt långt och briljant
Uppdaterad 2025-08-10 | Publicerad 2025-08-09
KONSERT ”I see dead people...”
Sen känns det som att den långa konserten, och hela livesommaren 2025, kulminerar.
Kendrick Lamar & SZA
Plats: 3Arena, Stockholm. Publik: Runt 40 000. Längd: 2 timmar och 33 minuter. Bäst: ”Not like us”. Kommentar överflödig. Sämst: Förutom att vi ser konserten på Stockholms sämsta konsertarena, rent ljudmässigt? Att flera låtar lätt hade kunnat bytas ut mot, exempelvis, ”The heart part 4” eller ”The heart part 5” eller ”i”. Fråga: Hur länge till ska kassa metalsolon på gitarr vara en del av modern r’n’b och rap? Tills USA blir en demokrati igen?
En gång i tiden fanns det nåt som hette Telefonkatalogen.
Luntan, som gavs ut på papper varje år, innehöll i princip vartenda offentligt telefonnummer som användes i Sverige.
Om någon tappade den från balkongen kunde hen bli åtalad för dråp. Den som fick tegelstenen i huvudet riskerade att dö.
Poängen är att Kendrick Lamar och SZA har en låtlista som nästan är lika lång som den klassiska Telefonkatalogen.
De kör 50 låtar varje kväll. Ibland fler. Om låtarna ifråga hade framförts i sin helhet hade vi önskat varandra en god jul och ett gott nytt år i morgon. Påskharen hade knackat på dörren dagen efter.
Inom rock och pop må bortåt tre timmar långa shower vara vardagsmat. När det gäller rap och r’n’b är det mer sällsynt. Ur den synvinkeln går det unna SZA och Kendrick Lamar att de maximerar sina arenadrömmar.
”Grand national tour” blev tidernas mest framgångsrika turné med två huvudakter för flera månader sen. ”On the run II tour” med Beyoncé och Jay-Z fick tack för sig och lämna över kronan. Det är över huvud taget smått unikt att en show som innehåller så mycket renodlad rap säljer ut fotbollsarenor över hela Europa.
Formatet kräver en viss utrustning när det gäller rekvisita, pyroteknik och koreografi. Lamar parkerar bland annat en Buick GNX på scenen, bilen som han döpte sin senaste skiva efter. Bilen är inte bara kitsch och skryt. Den släpptes samma år som han föddes, 1987. Hans pappa skjutsade också hem honom från sjukhuset i en äldre modell av samma märke.
SZA kontrar med att klä bilen och dansarna i gröna rötter och gräs. Sen rider hon på en jättestor myra också, som man ju gör, och säger:
”This is Anthony, by the way. He’s the safest way to travel.”
Som en kollega messar innan konserten:
”Fan, man blev ju hiphoppare för att slippa koreografi.”
Så är det. Men vi lever i en tid där arenakonserter ska ha ett överdåd. Allt har blivit Las Vegas. Tja, nåt ska ju publiken ha för pengarna eftersom biljettpriserna börjar att nå ”bitch, you killed my vibe years ago”-nivåer.
Ska du skaffa barn eller se en konsert? Det kan vara ett svårt val i dag, rent ekonomiskt.
Visst, när två av samtidens största inom respektive genre ska hinna skina ordentligt var för sig och tillsammans, tar det tid. Men det finns egentligen ingen anledning till att konserter ska vara så här långa. Undantagen är få.
Konserten börjar, exploderar, planar ut, somnar lite, börjar om, exploderar igen och nickar till. Ungefär hälften hade inte bara varit nog. Det hade varit briljant.
För det finns en självklar kontrast och dynamik mellan den råa, tillbakalutade och drömska hos SZA och Kendrick Lamars världsledande, Super Bowl-vinnande rap. När de lyfts upp i duetten ”All the stars” på varsin hydraulisk ramp – de sjunger och rappar över en stjärnhimmel av lysande telefoner – skapas kvällens finaste ögonblick för Instagram. Strax efter är ”Love” lika förtrollande.
SZA försvarar sin position som en av vår tids mest strömmade och bästa r’n’b-artister flera gånger. Som när ”Footsteps in the dark”-samplingen från The Isley Brothers glider fram i remixen av ”Go Gina” eller som i den silkesmjuka hämndfantasin ”Kill Bill”. Sen är det väl upp till var och en varför hon lägger in en cover på Drakes ”Rich baby daddy” i setet.
Kendrick Lamar har inget kvar att bevisa. Varje gång han får rappa ifred, när står ensam med sina verser och sin röst, när det är lika långt till en lökig poprefräng som det är till ett fredsamtal mellan honom och Drake, är konserten löjligt bra.
Det sker flera gånger – i ”Euphoria”, i ”Peekaboo”, i ”DNA”, i ”Like that”, i de inledande verserna av ”Wacced up murals” innan han ens öppnar dörren och stiger ut ur bilen.
Men apropå Drake.
Hatlåtarnas hatlåt, ”Not like us”, är den långa konsertens logiska mitt-, höjd- och slutpunkt. SZA och Kendrick gör ett par låtar till efteråt, men de är i sammanhanget försumbara.
Konserten, och kanske också hela livesommaren 2025, kulminerar när publiken vrålar två ökända ord:
”A minoooooooorrrr.”
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.