Molly Sandéns rusiga flyktpop känns igen
Publicerad 2025-06-13
ALBUM På minialbumet ”Strawberry blonde” tonsätter Molly Sandén katastrofkärlek och junis studentyra.
Samtidigt riskerar hon väldigt lite som artist.
Molly Sandén
Strawberry blonde
Milkshake/Sony
POP Minialbumet ”Strawberry blonde” är Molly Sandéns fjärde skiva på svenska. I en presstext beskrivs musiken som något av en flykt från den inte alltid så glamorösa tillvaron som småbarnsförälder.
Senare i år släpps systerskivan, ”Blåögd”, som sägs vara mer av en uppgörelse med ”den taggiga verkligheten”.
Första delen tar sats med en rusande stråkupptrappning, som skräddarsydd för en av Sandéns arenakonserter. Redan i andra låten, den delvis Jonathan Johansson-skrivna ”Trophy”, känns det mesta igen.
Vi är två, tre glas in i en partystinn svenskpop som Veronica Maggio sedan länge lagt grunden för. Musik på precis lagom 70-talsdisco- och 80-talsbotten – möjligen lite mer organisk än vad vi tidigare hört från den Huddinge-födda artisten. Den funkiga basen, de klistriga trummorna, Sandéns fläckfria sång som alternerar mellan luftig och kraftfull; det finns egentligen ingenting att anmärka på.
Med dessa åtta spår kommer 32-åringen alltjämt att sätta både sommarfestivaler och ishockeyarenor i brand. Hon riskerar väldigt lite som artist.
Även texternas teman känns igen. Berättelserna om katastrofkärlek avlöser varandra – ”Alla kläder som han lämnat kvar”, ”Jag låg med lärarn” etc – och levereras med snudd på schlagerpigga melodier.
Visst går det att se ”Strawberry blonde” som en studie i oklanderligt pophantverk. Men även i sådant krävs någonting som gör att man hajar till.
När norska kollegan Astrid S kommer in som duettpartner i singeln ”Konfetti” händer det. Här uppstår en lyckad pop i spåren av den redan alldeles för bortglömda tv-serien ”Skam”.
Annars är refrängerna så välskrivna att de passerar nästan obemärkt förbi, som alltför redigerade semesterbilder på sociala medier.
Först i fjolårshiten ”Slutet av sommarn” blir Sandéns pop obeveklig. Där påminner hon om en nästan nostalgiskt jetsetig Sabrina Carpenter, som har ”nån att träffa i London å Paris”.
Sista låten, den mer elektroniskt kyliga ”Berätta för mig”, snuddar vid någonting mer personligt, nämligen relationen till offentligheten och kändisskapet: ”Oj vad du har blivit smal/Sjukt att du har fött ett barn/Måste må så jävla bra”.
Kanske är detta en språngbräda från det jordgubbsblonda ruset till den grå vardagen.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik