Belle & Sebastian är världens vänligaste band
Publicerad 2026-03-09
KONSERT När Belle & Sebastian kommer till Stockholm och framför sitt debutalbum ”Tigermilk” och mer därtill bevisar skottarna att de inte bara är en vänlig bris från det förflutna.
Snarare ett livsbejakande popband som överlevt decennierna.
Belle & Sebastian
Plats: Göta Lejon, Stockholm. Publik: 1 150 (slutsålt). Längd: 1 timme och 52 minuter (känns som en kvart). Bäst: ”The state I am in”, ”She’s losing it”, ”We rule the school”, äsch, hela den här rara skivan. Sämst: Att jag inte ska gå och se ”If you’re feeling sinister” i kväll.
Det är svårt att överskatta vilken subversiv kraft Belle & Sebastian var när de under senare hälften av 90-talet kom som ett mjukt motmedel mot en Oasis-rock på väg in i dvala och begynnande post-britpop-dinosaurier som Coldplay.
På sina tre första album hittade Glasgow-gruppen med The Smiths lyrik och Nick Drakes akustiska skörhet någonting alldeles eget och försiktigt omstörtande.
En söndag och måndag i mars kommer skottarna till Stockholm för att spela två av dem i sin helhet. I kväll ”Tigermilk”, i morgon ”If you’re feeling sinister”.
Merchståndet – där bland annat signerade exemplar av bandledaren Stuart Murdochs roman ”Nobody’s empire” säljs – påminner om att svindlande 30 år har passerat sedan skivorna släpptes. Att bandet så långt senare kan fylla tjusiga teatrar världen över är bara ett bevis på att Belle & Sebastian för många blev själva definitionen av alternativ och intelligent popmusik.
Konserten börjar med att publiken via pixligt videomaterial och grav skotska får veta hur det gick till när ”Tigermilk” spelades in. Först lät det förstås förfärligt. Men snart föddes inte bara albumet, utan även bandets sound: ”a slightly shambolic magic”.
Från de första takterna av ”The state I am in” låter den åtta personer starka gruppen bländande. Bättre än vad de någonsin kunnat drömma om när de uppstod ur ett utbildningsprogram för arbetslösa musiker vid Stow College i Glasgow. De liksom kramar och klappar om låtarna som vore de kära gamla vänner.
Stuart Murdoch glömmer texten till ”She’s losing it” med ett så varmt leende och ett så urskuldande ”shit” att det framstår som en del av showen. Den hattprydde sångaren flankeras av sin distinkt urbrittiska och kostymklädde gitarrist Stevie Jackson, som i än högre grad förkroppsligar världens vänligaste popband.
Inte ens när Belle & Sebastian rockar framstår de som särskilt rockiga. ”Det var väl inte Mötley Crüe direkt”, säger frontmannen efter en hyfsat yvig ”I could be dreaming”, och tillägger att rock’n’roll inte riktigt är hans grej.
Samtidig ringar han in storheten med sin orkester. Det är musik för oss som inte tycker att den som skriker högst i klassen är tuffast. Det milda manifestet ”We rule the school” får understryka detta.
Under andra akten visar Belle & Sebastian vilket fullödigt soulpopband de växte till under 00-talet. När eftertexterna till ”Tigermilk” rullat klart och bandet kommer tillbaka och spelar tweepop-pärlan ”Another sunny day” inför glatt dansande publik känns det som att befinna sig i en musikvideo från 60-talet.
I slutet av konserten frågar Stuart Murdoch om det finns några ”Saturday people on a Sunday night” i lokalen och tar upp ett femtiotal personen på scenen, en skara som spänner mellan tonåringar och deras mammor.
Samtidigt som dessa dansar till ”The boy with the arab strap” flanerar Murdoch runt på balkongen, för små samtal med enskilda åhörare, visar upp en jättefin teckning som ett fan har ritat.
Därefter tar han i hand och tackar varenda en av dem som dansat på scenen personligen. ”Good dancing.”
Fotnot: Belle & Sebastian spelar skivan ”If you’re feeling sinister” på Göta Lejon i Stockholm i kväll.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.