Harry Styles utmanar sin publik med punkig disco
Uppdaterad 2026-03-06 | Publicerad 2026-03-04
ALBUM På sitt fjärde album verkar Harry Styles trött på positionen som världsberömd popstjärna och längta efter att bara få vara en främling på ett dansgolv.
”Kiss all the time. Disco, occasionally” är en eskapad vi verkligen kan unna den 32-åriga engelsmannen.
Harry Styles
Kiss all the time. Disco, occasionally
Columbia/Sony
POP LCD Soundsystem på klubben Scala i London 2004 är fortfarande en av de bästa konserter jag har sett. Känslan av att befinna mig mitt i pophistorien har aldrig varit lika påtaglig som vårkvällen när jag och några hundra kamouflageklädda japaner dansade till James Murphys då nästan kusligt hippa version av dansmusik.
Drygt två decennier senare har världens mest omhuldade manliga popstjärna drabbats av samma punkfunkfeber. Harry Styles nya album är verkligen inspirerat av LCD Soundsystems konserter.
Kanske borde jag inte bli förvånad. 32-åringen från Redditch är helt enkelt lite smartare än sina kollegor. I det tysta glappet efter den lysande ”Harry’s house” har jag via internet följt hans sidosysslor. Noterat hur han diskret sprungit Tokyo Marathon på den utmärkta tiden tre timmar och 24 minuter i oklanderliga solglasögon. Sett honom i balettskor boarda ännu en flight till Italien.
Den försiktigt galopperande houserytmen i singeln ”Aperture” sätter tonen för det Kid Harpoon-producerade fjärde albumet. Styles sårbara sång ligger placerad i främre rummet. En antirockig attityd som också genomsyrar hela hans artisteri. ”Drinks go straight to my knees”, medger han mjukt.
På ”Kiss all the time. Disco, occasionally” dansar Harry Styles nykter på klubbarna i Berlin. Paralleller har redan dragits till David Bowies sena 70-tal i den tyska staden. Men den minimalistiskt stökiga fond som brittens popmelodier denna gång vilar på klingar främst av arvet efter just James Murphys skivbolag DFA (även om Styles version må dofta mer Coldplay än New York-skrubb).
De pulserande syntarna, funkiga basarna och trasiga trummorna känns långt ifrån föregångarens väna city pop. De tolv spåren framstår nästan som ett försök att skaka av sig publik och skala ned som artist.
Mitt enda frågetecken är om det verkligen är den forna One Direction-medlemmens främsta uppgift att göra denna musik. Tänk så mycket vän soulpop i shorts vi eventuellt gick miste om nu. Men det är lätt att blunda för när Styles, till skillnad från så många andra på samma nivå, vågar ta sin musik i en riktning.
Dessutom saknas inte poppärlorna. Plöjer man bara genom en vägg av blippiga syntar är ”Taste back” ett honungslent exempel. ”American girls” har, trots sin störiga refräng, potential att bli en ny livefavorit. Och den ombonade Squeeze-popen i ”The waiting game” minner om heltäckningsmatta och storblommig tapet.
De lugna stunderna känns nästan inkvoterade för att pojkar och flickor ska ha någonting att skråla med i på stundande turnén ”Together, together” – för övrigt ett centralt ord även i albumets texter.
Harry Styles verkar trött på sin position som popstjärna och längta efter att bara få vara en främling på ett dansgolv. Rimligt. Den före detta pojkbandssångaren har spelat rollen som idol sedan han knappt var myndig och reste runt i världen och ropade ”Vi älskar köttbullar”. I den akustiska ”Paint by numbers” snuddar han vid kändisskapets ambivalens: ”Oh, what a gift it is to be noticed/But it’s got nothing to do with me”.
Mitt i en annars stökig helhet är, ironiskt nog, en ballad allra vackrast. Den bedårande ”Coming up roses” snubblar på skorna och fumlar efter orden i sin ivriga önskan att bara få en stund med sin älskling.
Får jag välja är det precis så jag vill ha min Harry. ”Kiss all the time. Disco, occasionally” är snarare en eskapad jag unnar honom längs vägen. Herregud, han är ju ”not even 33”, som han själv påpekar.
”Kiss all the time. Disco, occasionally” släpps på fredag.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik