Utmattande underskönt farväl från Gorillaz
Publicerad 2026-02-27
ALBUM Inför Gorillaz nionde album reste Damon Albarn till Indien för att sprida askan efter sin far vid Ganges strand.
Precis så låter också musiken på ”The mountain”.
Gorillaz
The mountain
Kong/The Orchard
POP Gorillaz nionde album tar avstamp i döden. Bandets två jämnåriga skapare, Damon Albarn och tecknaren Jamie Hewlett, förlorade båda inom blott tio dagars tid sina fäder.
Albarns pappa, Keith Albarn, var konstnär och tongivande profil i 60-talets Swinging London. Likt många andra under den eran hyste han en fascination för Indien.
Ur den hinduiska världen hämtar också ”The mountain” kraft. Gorillaz-sångaren, som reste till Ganges strand för att sprida askan efter sin far, ville göra musik som på något sätt såg döden från en ljusare sida. Som för att accentuera detta hörs också flera insomnade vänner på skivan: Bobby Womack, den nigerianska batteristen Tony Allen, Trugoy the Dove från De La Soul.
Varje låt blir en brokig liten supergrupp i sig. Sparks, den 92-åriga indiska discodrottningen Asha Bhosle och Mos Def är bara några av gästerna. Addera bansuriflöjtister, sarodspelande bröder och det faktum att albumet framförs på fem språk: arabiska, engelska, hindi, spanska och yoruba.
Det fantastiska titelspåret, som bygger på en spontaninspelning av en gatumusiker utanför ett fort i Rajasthan, fungerar som portal till skivan.
Albarns mollstämda melodier mässas ständigt genom megafon, som ett aldrig sinande rop på hjälp. Men lika centralt är det smått osannolika men vackra giftermålet mellan Anoushka Shankars sitar och Johnny Marrs gitarr.
”The mountain” är ännu ett manifest över den 57-årige Gorillaz-ledarens outtröttliga nyfikenhet. Om dottern Missy nu introducerar honom för den unge argentinske rapparen Trueno – klart denne ska vara med i drygt sju minuter långa ”The manifesto”.
”The empty dream machine” är en ljuvlig ballad som bland annat berättar historien om när Albarn tappade sin guldtand i en burrito i Miami. Innan låten är slut hinner Black Thought från The Roots rappa om Wimbledon-tennis.
Mest rörande blir musiken när Albarns farväl till pappa Keith blir som tydligast. I systerspåren ”The hardest thing” och ”Orange County” fångas hela spektrat av avskedet med brassfanfarer och en lika magisk som vansinnig vissling.
Allra finast är ”The sweet prince”, som skrevs strax efter faderns bortgång. När Albarns ärrade baryton flyter ut i fågelkvitter och Ajay Prasannas sagolika flöjt fullbordas ett nästan utmattande underskönt farväl.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik