En stadig repris av Kent
Uppdaterad 2025-03-26 | Publicerad 2025-03-25
KONSERT Kents fjärde konsert på 3Arena är en rak repris på den första, och ganska exakt lika bra som den andra. Om än kanske möjligen lite mer varm i kläderna.
Kent
Plats: 3Arena, Stockholm. Publik: 39 500 (utsålt). Längd: Två timmar och sju minuter. Bäst: ”Innan allting tar slut”, ”Förlåtelsen” och extranumren. Sämst: ”Klubbdelen” i början med fyra 90-talslåtar lyfter fortfarande inte som den rimligen borde.
Kent, kväll fyra. Min andra. Dock inte i livet, långt ifrån. Det finns försvinnande få band som jag har sett mer än den här kvartetten från Södermanlands största tätort.
Första gången var som ”efterband” till The Cardigans på Tantogården i Stockholm i juni 1994, för övrigt samma kväll som de fick skivkontakt. Hade faktiskt helt glömt att jag var där men en kollega som gick hem efter Cardigans och har ångrat sig sedan dess påminde mig i lördags.
Den legendariska öltältsspelningen i Hultsfred senare samma sommar, den som Liam Gallagher avfärdade som ”bollocks!”, minns jag betydligt bättre. Jocke Berg med melodika och kostym och Martin Sköld i något slags udda dykaroutfit. Inte mycket folk men för oss som till skillnad från Liam förstod svenska gick låtarna rakt in.
Jag såg dem knäcka några hundra nyblivna fans på Elvagåden i Växjö våren 1995, precis när debutalbumet släpptes.
Några månader senare började jag på Aftonbladet, på Lollipop-festivalen i Stockholm den sommaren förvandlades Kent till ett av landets största band och från och med då till december 2016 såg jag betydligt fler turnépremiärer och festivalgig med Kent runtom i Skandinavien än jag minns på rak arm.
Tämligen sällan fick de mindre än fyra plus.
Vad jag försöker säga med det är att jag på intet sätt njuter av att dela ut en ynka trea även i kväll. För det står ju ett band som jag högaktar på scenen, känt för sin integritet och sällsynt stränga kvalitetskontroll och med en av landets allra bästa textförfattare genom tiderna bakom micken.
Dessutom levererar de sin visuellt mest storslagna föreställning någonsin, har nog lyckats slipa bort ännu lite mer ringrost i kväll och känns allmänt lite ledigare och upptagna av storleken på spektaklet.
Men för att ett Kent utan aktiv kontext verkligen ska bli något, för mig, räcker tyvärr inte alla minnena som låtarna oundvikligen sköljer fram. Inte heller ett eller två utbytta nummer per gig.
I min värld hade det varit mer intressant om de till exempel hade gjort varje konsert unik, fokuserat olika kvällar på olika eror eller teman, eller kanske bjudit in överraskningsgäster. Det saknas ju inte gamla Kent-kollaboratörer i den svenska artisteliten att välja på.
Jocke Berg har förstås åter uppdaterat ”Mannen i den vita hatten” med några nya rader men jag hade gärna sett att bandet gjort ett mer radikalt omtag med arrangemang och låtval för att även den här gången försöka ta musiken till samtiden. Så att också den här veckan hade fått addera något väsentligt till Kent-historien.
Nu var ju det här från början tre konserter som snabbt blev det dubbla och det går givetvis att förstå tanken att inget fan ska behöva lägga mer än 999 kronor och en kväll för att få med sig den här upplevelsen.
Men ändå. ”Kent en gång till” är ett koncept som ofrånkomligen inte riktigt rimmar med det band som de var när fanns och ständigt ansträngde sig mer än nästan alla andra för att för varje album och turné komma fram och vidare.
Det låter givetvis utmärkt också i kväll och Adam Bergs videokonst med människor i klarblått vatten i ”Socker” eller de dansande kvinnorna med döda ögon bakom en scen badande i blodrött under ”Musik non stop” är bildexplosioner som bländar.
Balladen ”Innan allting tar slut” framstår här som något av det allra bäst åldrade från bandets 90-tal.
”Förlåtelsen” känns, inte minst med en tydligt tagen Jockes introduktion om ”att försöka förlåta sig själv för sånt man gjort, sånt man inte gjort och sånt man borde ha gjort” mer än någonsin som den sista stora Kent-klassikern.
Samtidigt får vi faktiskt inga överraskningar alls utan exakt samma set som i fredags, som om de började om halvvägs. Lite snålt.
Och visst bjuder kanske en gråmulen tisdag i mars inte in till mesta möjliga feber i hallen men en egentligen helt enorm låt som ”Utan dina andetag” har tveklöst levererats med större intensitet och mer nerv förr.
Jag unnar givetvis alla som aldrig tidigare har sett Kent att äntligen få se dem, eller alla som en gång hängde upp hela sina tonårsliv på dem att få se dem en sista – här säger erfarenheten att ett litet frågetecken nog kan vara på sin plats – gång till.
Men för en kritiker ur bandets egen generation som har en hel Kent-karriär av konserter att jämföra med kan tyvärr den här temporära rebooten inte landa i något annat än ett hopplöst tråkigt ”bra”.
Kent spelar på 3Arena även 26 och 27 mars.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik