Burna Boy bjuder på värme mot slasket

Per Magnusson

helskärm

KONSERT Burna Boy har varit en av världens största afrobeatsstjärnor i drygt sju år. Det är inte svårt att förstå varför.

På Avicii Arena bjuder han på en samlad, smakfull och svängig konsert.

Burna Boy
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: 8 000. Längd: En timme och 22 minuter. Bäst: ”Love”. Sämst: Edm-influenserna i ”Don’t let me drown” känns lite vilsna, som om de kommit till fel konsert.

Senast jag såg Burna Boy, på Way Out West sommaren 2022, kunde han inte sluta tjata om cirklar. Han försökte dela publiken som Moses delade Röda havet.

Efter ungefär 75 minuter fick afrobeatsstjärnan som han ville. En stor moshpit bildades i Slottsskogen. Något som belönades med att den nigerianska artisten visade upp en nöjd tandrad som skulle imponera på vilken odontolog som helst.

Tre och ett halvt år senare är det breda leendet från Port Harcourt tillbaka på svensk mark.

Först halv tio på torsdagskvällen gör han entré på en rund scen placerad mitt i arenan. En svart kub hissas upp. Under denna sitter stjärnan vid ett vitt piano.

I solglasögon, kritstrecksrandig skjorta och ”den stolta matadoren”-byxor ger han ett mer samlat intryck än senast. Han är sparsam med utropen, fokuserad. Gör det han kommit för.

På skiva är 34-åringens afrofusion en trevlig blandning av reggae, rap och r’n’b – i sällsynta fall till och med highlife och jazz. Detsamma gäller i kväll. Det är inte den sporadiska pyron som alstrar konsertens huvudsakliga värme.

Redan andra låten, ”On form”, slår ut i fullödigt sväng och musikalisk glöd. Detsamma gäller det tillbakahållna groovet och de tjusiga körerna i ganja-romantiska ”28 grams”. Detta mycket tack vare det nio personer starka bandet komplett med saxofon och körsångerskor. Sporadiskt förstärks ensemblen av fyra kvinnliga dansare och lika många manliga slagverkare.

Damini Ebunoluwa Ogulu är en bidragande orsak till varför så mycket samtida musik – från amerikansk listpop till svensk hiphop – har låtit som den gjort det senaste decenniet. Hemligheten bakom Burna Boys världsherravälde stavas sannolikhet en osviklig känsla för popmelodier och en nervig röst som för tankarna till en Västafrikas Future.

Även på scen är han en skicklig sångare, trots att stämman krackelerar en smula i söta Ed Sheeran-samarbetet ”For my hand” (vilket snarare blir en del av charmen).

Den saliga publiken lyfter också sin hjälte från första stund. De dansar fantastiskt, filmar varandra och spiller popcorn på golvet – inte minst i livsnjutarhymnen ”It’s plenty” och genombrottshiten ”Ye”.

Ju närmare Burna Boy rör sig sitt eget musikaliska arv, desto bättre. I afropoppiga kärleksballaden ”Love” kan man se en varm sol gå ner i ett hav långt bort från ett slaskigt Johanneshov.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.