Kent kommer med känslan av ett slut
Uppdaterad 2025-03-27 | Publicerad 2025-03-26
KONSERT Den femte Kent-konserten kommer med känslan av ett slut. Bandet framför sina sånger liksom bitterljuvt och målinriktat, som under ett upplopp.
Men en sak har inte förändrats: Jocke Bergs noveller vet fortfarande inga omvägar till hjärtat.
Kent
Plats: 3Arena, Stockholm. Publik: 39 500 (utsålt). Längd: Två timmar och sju minuter. Bäst: ”Socker”, ”Var är vi nu?” och ”Den döda vinkeln”. Sämst: Att bandet inte spelar låten ”Chans” känns som en missad chans. Fråga: Vajar statsministern också sin tända telefon till balladen ”Sverige”?
Det börjar kännas som en déjù vu. Vita Kent-t-shirts knölade över vinterjackor vallfärdar än en gång mot 3Arena.
På en närliggande sportbar slås jag, i ett sammelsurium av dialekter, av det häpnadsväckande i att den kaxiga lilla indieakten från Eskilstuna blev folkets band. Här trängs tillresta medelålders par från Jämtland med innerstadskids i mittbena som rimligen inte var födda när Kent fick sitt breda genombrott kring millennieskiftet.
Ett ”kul för killarna” var annars det enda jag fick ur mig när nyheten om vårens Kent-konserter briserade. Inte alls i negativ mening. Mer ett ”kul för killarna” med både schvung och emfas. För er som någon gång verkat i någon form av bandkonstellation vet: det finns få finare sätt att umgås på. Chansen att få göra detta en vecka i mars, inför sisådär 240 000, i glittrig kavaj och solglasögon inomhus, är naturligtvis svårmissad.
Detta har också varit en av de största behållningarna med ”Kent-veckan”: det banala men rörande i att se Joakim, Martin, Markus och Sami spela de här sångerna tillsammans igen. Det, liksom påminnelsen om kvartettens ganska hisnande låtskatt – med Jocke Bergs noveller som kronan på verket.
Bandets återträff må samtidigt vara något av en axelryckning i ett popkulturellt perspektiv. För vad betyder egentligen sex utsålda konserter på en telefonsponsrad arena? Givetvis handlar det allra mest om flyktig nostalgi. Jag längtar egentligen mer efter uppföljaren till Joakim Bergs strålande soloalbum ”Jag fortsätter glömma” där han, fri från bandets bojor, hittade ett helt nytt och avslappnat sätt att sjunga på.
Majoriteten av kvällens 39 500 fans skulle förmodligen inte hålla med. De har kommit hit för att höra ”Mannen i den vita hatten” en sista gång.
På den femte dagen är proceduren densamma som senast. Räkneverket tickar ner till det stigande sorlet av myrstacken som är arenan. Scenens lock lyfts och där finner vi åter Sveriges största, icke-existerande rockband och deras fem extra musiker och körsångare. Ingen kommer flygande på en varmkorv. Man måste läsa låtlistan med lupp för att upptäcka minimala justeringar. Ni kan det här nu.
Däremot märks ytterligare självförtroende och fokus hos bandet. Jocke Berg sjunger ännu mer artikulerat än vad han gjorde i söndags, senast jag var här. Kent kastar sig in i ”Om du var här” med en lika bitterljuv som målinriktad känsla av att de närmar sig finalen, som tonsatte de titeln till egna ”Isola”-balladen ”Innan allting tar slut”. Det här kan ju faktiskt, vad belackarna än påstår, vara näst sista gången i livet som dessa fyra herrar framför rock tillsammans inför publik.
I så fall är det vackert så.
Den blå balladen ”Var är vi nu?”, med sina rader om verandor och sommarhus, är exakt hur varje svensk poporkester borde åldras. Detsamma gäller den ”Den döda vinkeln”, en sång lika skör som skaren på vårvintern.
Jocke Berg har aldrig varit festens gladaste talare, men i kväll dristar han sig till att utreda om lill-lördag infaller en onsdag eller torsdag (publiken har svaret). Innan den fina ”Förlåtelsen” säger han, snudd på amerikanskt, att bandet ska spela en låt om det viktigaste vi har – vänskapen, kärleken, empatin – men genom Bergs ödmjuka framtoning får ”de där stora tomma orden” nya vingar.
Frontmannen berättar även att bandet nu gjort arenan till ”lite av sitt vardagsrum”.
Som stadium-upplevelse har Kent dock en bit kvar till Taylor Swifts eller Harry Styles helhetsupplevelser. Men däri ligger också charmen. Kent är ett litet rockband som för oväsen tätt intill varandra på en überdesignad scen. Ett av försvinnande få sådana, dessutom.
Och än en gång smälter jag när de påminner oss om den popmusik som flytt. Lavan som bubblar och fräser på bakgrundsskärmarna i den ljuvliga sorgesången ”999” hade inte behövts.
Den vidunderliga ”747” är alltjämt svenskpopens lika klaustrofobiska som luftiga jumbojet, det är bara att blunda och lyfta.
Balladen ”Socker” vet fortfarande inga omvägar till hjärtat. Den dyker rakt ner där, tillsammans med undersköna visuals, och borrar ett litet hål med de enklaste av rader: ”Du lämnade mig ensam/Och självklart blev jag rädd”.
Kent gör sin sista av sex konserter på 3Arena 27 mars.