Mumford & Sons har få lägen men gott humör

Håkan Steen

helskärm

KONSERT Mumford & Sons välter inte någons idé om vilket slags band de är men deras folkrockiga variant av arenapop glöder ändå ovanligt mycket i kväll.

Mumford & Sons
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: 13 700. Längd: 112 minuter. Bäst: Det lugnare partiet på den lilla scenen ute i publiken. Sämst: Bombardemanget av alla ”allt på max”-refränger blir lite utmattande när de inte alltid backas upp av odödliga låtar.

Den variant av folkrock som Mumford & Sons med stor kommersiell framgång har levererat sedan debutalbumet ”Sigh no more” för 16 år sedan har, som redan konstaterats åtskilliga gånger, egentligen betydligt mer gemensamt med Coldplay eller U2 än någon som deras gamla kompis Laura Marling.

Jag är övertygad om att bandet själva älskar åtskilliga sorters både brittisk och amerikansk rotmusik men de älskar ännu mer att få hela hockeyhallar att sjunga med i refrängerna. Banjoplonket och de akustiska gitarrerna har således inte sällan mest känts som ett slags fernissa till låtar som i någon annans händer med bara smärre justeringar hade kunnat bli en helt annan slags arenapop.

Problemet med Mumford & Sons är emellertid inte så mycket brist på autenticitet, vad nu det ens är 2025, utan att deras sätt att spela säkert ofta resulterat i lite tråkig musik. Särskilt som de, vilket min kollega Per Magnusson var inne på i våras, inte alltid ger sin lyrik överdrivet mycket undertext.

Att Mumford & Sons koncept fungerar på en scen råder emellertid verkligen inga tvivel om, arenan som vi brukade kalla Globen är nästintill fullsatt. Och när trion, som de numera är, excellerar i sitt ”smyga fram verserna och åka utav bara helvete i refrängen”-koncept som de gör i gamla beprövade nummer som ”The cave” eller ”Roll away your stone” är det alltjämt synnerligen effektivt showbränsle.

Men det verkar möjligen som att bandet själva på senare år har känt behov av att hitta tillbaka till stämningen när de började och blev en del av en rätt spännande nyfolkscen hemma i London.

Vårens album ”Rushmere”, deras första på sju år, döptes efter en damm i stadsdelen Wimbledon där bandet bildades och spelades till stora delar in i på klassisk rootsmusikmark i Nashville.

Uppenbarligen fick de feeling, för redan i februari kommer uppföljaren ”Prizefighter”, som det blir några smakprov från i kväll.

Och det går inte att komma ifrån att Marcus Mumford och hans band känns lite mer angelägna och på tå än när jag såg dem senast, i Göteborg för sex år sedan. Inte minst i nya nummer som den intensiva ”Rubber band man” eller balladen ”Here”.

Några meter bakom Mumford, keyboardisten Ben Lovett och basisten Ted Dwane finns trummis, gitarrist, en för det här soundet helt essentiell banjoman och tre blåsare som adderar välbehövlig soulglöd.

Men det är i det för arenaband numera närmast obligatoriska setet på en mer intim scen ute i publiken som showen tveklöst når längst, i intima ballader som ”Where it belongs” och ”Ghosts that we knew”.

Efter att publikens ymniga allsångsskrålande i alla de stora, klimaktiska refrängerna har lagt sig blir det kanske inte heller den här gången överdrivet mycket att ta med sig hem, men den smittande, okomplicerade glädje som Mumford & Sons lyckas sprida en torsdag i november räcker ändå oväntat långt.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik