Mumford & Sons är kostym utan drama
Publicerad 2025-04-01
ALBUM Mumford & Sons första album på sju år påminner om ett kostymdrama där kostymen är hela grejen.
Den brittiska trion berättar för oss hur vi ska känna – snarare än får oss att känna det.
Mumford & Sons
Rushmere
Island/Universal
FOLKROCK Mumford & Sons förhållningssätt till country och bluegrass påminner om Aviciis. Precis som för Tim Bergling blev soundtracket till bröderna Coens film ”O Brother, where art thou” britternas väg in i musiken. Men där den svenske dj:n kom från ett helt annat håll försöker London-bandet återskapa traditionen med exakt samma medel.
”Rushmere” är Mumford & Sons femte album – det första på nästan sju år och deras debut som trio. Gitarristen och banjoisten Winston Marshall lämnade bandet 2021 till följd av ett ramaskri efter att Marshall hyllat den alternativa höger-influeraren Andy Ngo.
Albumet är döpt efter en damm i Wimbledon där bandet bildades. Tanken är att ta lyssnarna tillbaka till där allt började. Den relativa experimentlusta som rådde på 2018 års ”Delta” och på fjolårets Pharrell Williams-samarbete ”Good people” är borta till förmån för en mer traditionell folkrock. En minsta gemensamma nämnarens musik som förväntas framkalla vyer av brittiskt grönbruna fält.
Bandet återanvänder ständigt sina egna texter och tricks. Det är ”wings”, ”ghosts” och ”valleys”; som ett ytligt axplock ur en DH Lawrence-roman. Ett kostymdrama där kostymen är hela grejen – det finns liksom föga därunder.
När Mumford & Sons går upp i självbelåten blues borde skivan förses med varningsetikett. När de tar ner tempot påminner musiken mer om en knäppande brasa.
Marcus Mumford har en lidelsefull röst som gråter i pinten över de kvinnor som flytt (oftast heter de Caroline). Den här typen av ballader kräver, om man nu blott ska vandra på upptrampad stig, en smått sanslös talang som bara kommer ett par gånger per generation. Just ”Caroline” påminner till exempel om ett svagare småsyskon till Whiskeytowns ”The ballad of Carol Lynn”.
Kalifornien-singer/songwritern Madison Cunningham, som supportade John Mayer senast han var här, nyanserar åtminstone stämningen på ”Blood on the page”.
Den bittra så-tyst-att-man-kan-höra-en-knappnål-falla-balladen ”Where it belongs” och hyfsat stiliga sjömansvisan ”Anchor” är annars det enda som på något sätt berör.
Titelspårets vältrande i klichéer är talande för albumet. I rader som ”There’s madness and magic in the rain/There’s beauty in the pain” gör Marcus Mumford och hans kumpaner ett skrivandets formulär 1 A-misstag. De berättar för oss hur vi ska känna – snarare än får oss att känna det.
BÄSTA SPÅR: ”Where it belongs”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik