Konserten är oantastligt söt som en tussilago
Uppdaterad 2026-03-31 | Publicerad 2026-03-30
KONSERT Det söta samspelet mellan Louis Tomlinson och hans publik är – precis som under One Directions dagar – den stora behållningen med konserten.
Tillsammans stöttar de upp sin hjälte när han vissnar en smula.
Louis Tomlinson
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: Ingen uppgift, men Globen är bara halvfull. Längd: 1 timme och 39 minuter. Bäst: ”Saturdays”. Sämst: Att låtmaterialet som helhet inte håller måttet.
One Direction-fansen har knappast tacklat av med åren. Två tjejer är klädda i så mycket merch att det måste ha kostat en månadslön. De ser ut som levande reklampelare för idolens senaste turné och album.
Killtoan är å andra sidan sedvanligt nyskurad och öde. Liksom, sorgligt nog, stora delar av arenan. Jag tycker ögonblickligen synd om Louis Tomlinson. Han är varken välsignad med före detta bandkollegan Harry Styles världsherravälde eller Niall Horans bokningsbolag som hade den goda smaken att välja snäppet mindre Hovet för två år sedan.
”How did we get here? world tour” verkar inte ha varit någon spikrak succé så här långt. Under en konsert i Oslo så sent som för fyra dagar sedan kommenterade sångaren själv de tomma stolarna i arenan. Ett mellansnack som snabbt blev viralt på Tiktok och ledde till oro bland fansen (i kväll försäkrar Tomlinson oss om att han är okej).
När den forna One Direction-stjärnan gör entré i röd jacka och vanliga jeans gör de som är på plats i alla fall sitt bästa för att låta som en full glob. I motsats till sitt unisont krullhåriga band som studsar runt i Converse gör huvudpersonen ganska lite väsen av sig på scenen. Likt idolerna Liam Gallagher och Alex Turner spatserar han mest runt. Säger saker som ”I fookin’ love this city” och mottar ovationer såsom han gjort sedan One Direction tog Friends Arena med storm 2013.
Turnén lutar sig mot Tomlinsons tredje album, en stilsäkert brådmogen britpop-övning av den mer polerade sorten. För den som studerat engelsk pop med lupp sedan sent 90-tal finns här ganska lite att hetsa upp sig för. Med risk för att låta som en bister britpop-magister är låtarna helt enkelt bleka kopior av sina inhemska ideal.
Musiken pendlar huvudsakligen mellan två lägen: en taggig rock som påminner om ett AI-generat Arctic Monkeys, samt halvhjärtade Oasis-ballader som gärna kryddas med Coldplay-crescendon.
Men det finns några undantag. ”Saturdays” är en fin popnovell om ett par trainers som påminner om en svunnen kärlek och låter som om Taylor Swift hade växt upp i Doncaster. ”Sunflowers” har en mjukt psykedelisk Richard Ashcroft-swag över sig. Och att säga någonting ont om den akustiska balladen ”Defenceless” vore som att stampa på en nyutslagen tussilago. Tumregeln är att ju mer Louis Tomlinson låter som sin vänliga lugg – desto bättre är han.
Publiken har givetvis skippat både hemläxor och fotbollsträningar för att lära sig varenda textrad. Det söta samspelet mellan artist och fans är – precis som under One Directions dagar – den stora behållningen med konserten.
Som när nästan hela publiken i låten ”Lucid”, där Tomlinson upprepar raden ”How did I get here?”, svarar genom att hålla upp utskrivna A4-ark med texten ”We knew you’d get here!!”.
Tillsammans gör de sin hjälte till något större än vad han egentligen är. Stöttar upp honom när rösten vissnar en smula, lyfter hans rock när den inte riktigt är stark nog att stå på egna ben.
Det finns något fint i detta lagarbete. Liksom i den milda pophysteri som går hela vägen tillbaka till The Beatles – och som alltid kommer att återfödas i nya former, men i samma frisyr.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.