Korn krossar all konkurrens
Publicerad 2025-06-06
SWEDEN ROCK Festivaldebutanterna Korn dundrar in och krossar all konkurrens.
Till och med gårdagens spelning med Slipknot bleknar i jämförelse.
Korn
Plats: Festival Stage. Publik: Inte riktigt fullsatt framför scenen, säkert runt 25 000 pers. Längd: 90 underbara minuter. Bäst: ”Falling away from me”, ”Did my time” och ”Cold” landar riktigt hårt. Sämst: Inte mycket att anmärka på. Akten är snuskigt nära perfektion.
NORJE. Korns självbetitlade debutalbum förändrade hårdrockslandskapet i princip över en natt hösten 1994. Med en närmast manisk mishmash av industrimetal och hiphop krattade Kalifornien-kvintetten manegen för en helt ny musikgenre – nu metal. Samtidigt sparkade gruppen upp dörren till låttexter om tabulagda ämnen som övergrepp och psykisk ohälsa.
Över tre decennier senare har bandet en diskografi lika spretig som musiken. I den ryms svidande magplask såväl som svindlande mästerverk (läs: ”The path of totality” respektive ”Issues”).
Men genom kreativa dippar har en sak varit konstant: Korns förmåga att förföra en publik.
– Are you ready?!, vrålar Davis när bandet släpper lös den otämjda besten ”Blind” och låter den löpa amok på området.
OM vi är.
För det svårt, om inte rentav omöjligt, att inte ryckas med när Korn störtdyker ner i sitt mästerligt melankoliska material.
Låtar som ”Cold”, ”Falling away from me” och ”Did my time” slungas mot mig så tungt och skoningslöst att bröstkorgen riskerar att brytas. Ra Diaz brutala basgångar är den stora boven i dramat.
Till och med när kvintetten kuppar in bortglömda guldkorn ur sin digra låtkista, som ”Dirty” och ”Ball tongue”, lyckas de få med de flesta på noterna.
Med rätt enkla medel bygger Korn dessutom upp en effektiv visuell upplevelse. Bakom dem projicerar en gigantisk storbildsskärm det ena skeva klippet efter det andra – en tusenfoting som slukar en fjäril, krypande maskar, en brinnande skog och så vidare. Framför skärmen lyser smala ljuspelare i färger som matchar stämningen i klippet. Det är så satans läckert.
I afton sjunger Davis dessutom alldeles fantastiskt. Rösten drar han i alla tänkbara reglage – från försiktiga viskningar och skorrande skönsång till djuriska vrål och frenetiskt rappande.
Karln kan det mesta. Inklusive konsten att hantera ett hav av slitna hårdrockare, som ibland behöver en spark i baken.
– Oj, oj, oj, oj, konstaterar ett uppspeedat kompisgäng intill mig när sista extranumret ”Freak on a leash” klingar av.
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Stackars, stackars Scorpions som ska lyckas trumfa detta i morgon kväll.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik
