Felicia Takman är bäst i sitt ärligaste uttryck
Publicerad 2025-10-10
ALBUM Andra albumet ”Trodde jag fatta men jag fatta inget alls” är bäst när Felicia Takman bara skriver av sig och låter musiken följa med.
Då blir hennes desperata ungdomsdramer till egen och smart pop.
Felicia Takman
Trodde jag fatta men jag fatta inget alls
Universal
POP Felicia Takmans ”Trodde jag fatta men jag fatta inget alls” utspelar sig i den livsavgörande skarven mellan 20 och 30. När stora beslut ska cementeras och nätterna är på liv och död.
Musiken är gjord tillsammans med producenterna Martin Stilling (Charli XCX, MØ) och Billy Cervin (Hurula, The Soundtrack Of Our Lives). De tio spåren spelades in live i studion för klassisk nerv.
Inledande ”Ikväll måste nånting hända” är storslagen indiepop med Phil Spector-förtecken. Den typen som har ena handen i luften och den andra om ölen på sunkhaket. ”För i natt eller livet ut”, sjunger 28-åringen till en fond av mättade gitarrer.
Det går att betrakta Felicia Takmans andra album som resultatet av en ung generation som tröttnat på producerad listpop och längtar tillbaka till 90-talets desperata larm. Någonting med refrängernas strävan efter att nå högsta rotation på P3 gör stundtals musiken onödigt anonym. Ibland landar melodispråket väl nära Veronica Maggio.
Men ju mer Takman bara skriver av sig och låter musiken följa med – desto bättre. För mig är texternas ärliga uppväxtromantik, med sin doft av ”cigg och hav”, allra finast. Det låter som tankar nedklottrade i en etta i Hornstull sent på natten.
I sina mer tillbakalutade stunder påminner Felicia om Texas-artisten Faerybabyy. Som i ”Kransen”, som också bjuder på ett stråk av samtidssatir: ”Det börjar bli så ballt/snart öppnar Bröd & Salt”.
Låten med den underbara titeln ”Dreja virka, dreja virka, yeah” luftar en liknande livsleda där 10 000 steg firas med vatten och helgen med ännu en lägenhetsvisning (”Hur mår föreningen?”).
Takmans desperata ungdomsdramer känns stundtals som ett musikaliskt svar på Netflix-serien ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” – i synnerhet ”Killen på falafelbaren”.
Höjdpunkten ”Zensemester” lyckas simultant fånga ödsligheten i en badort off-season och ett förhållande på upphällningen. Tomma blickar på ännu tommare uteserveringar. Någonting med Stockholmssångerskans ljusa stämma och självklara popmelodier för samtidigt tankarna till den underbara Kirsty MacColl.
Här hittar Felicia Takman ett eget, längtande och uppriktigt berättande. En popmusik hon kan kalla sin egen.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik