En fin och förtrolig afton med Melissa Horn
Publicerad 2025-10-02
KONSERT Förmodligen är det precis såhär, i ensamt majestät, som Melissa Horn och hennes förtätade relationsdramer ska upplevas.
Stockholmssångerskan är lika självutlämnande i prat som i musik.
Melissa Horn
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1 523 (utsålt). Längd: 92 minuter. Bäst: ”Sommaren vi möttes”, ”Sång från ett kalas” och ”Lät du henne komma närmre”. Sämst: Bara när Thomas Stenström till stort jubel glider in för att gästa två spår bryts den solitära förtrollningen en smula.
För ganska exakt ett år sedan kom Melissa Horns sjunde album ”Den jag kunde blivit – den jag blev”. Små höstliga kortfilmer av singer-songwriter-pop som gifte sig perfekt med årstidens uppgivna klorofyll.
När graderna åter kryper neråt och tvingar fram hösttröjan ur garderoben står hon än en gång framför oss, med sina skoningslösa hymner om kärlekens hopplöshet.
I höst och vinter gör sångerskan från Stockholms city över 50 konserter i Skandinavien. För första gången på åtta år turnerar hon ensam med gitarr.
I svart tröja och svarta jeans kommer 38-åringen in på scenen och drar en djup suck. Men hon hamnar nästan ögonblickligen i feeling. Formar ansiktet i en grimas, som lutade hon sig tryggt mot sin egen musikaliska värld.
Men skenet bedrar. Hon har varit skakig hela dagen för att träffa oss. Eventuellt i en månad, menar hon. ”Ni vet att det inte kommer ett band?”, undrar hon urskuldande.
Inte ens en backline-tekniker blev det. Eftersom hennes två favoriter var upptagna var hon ängslig över att inte klicka med en främling och stämmer därför hellre gitarren själv (fast hon är obekväm med tystnad). Publiken tisslar och tasslar artigt på hennes uppfordran. Ibland kommer spontana kärleksutrop. 18 år in i karriären är hon verkligen våldsamt älskad som artist.
Förmodligen är det precis såhär, i ensamt majestät, som Melissa Horn och hennes förtätade relationsdramer ska upplevas. Låtarna lutar sig så mycket mot texterna, gitarren – ja – ensamheten. Den blir bara amplifierad på ett knäpptyst Cirkus där man kan höra en stolsdyna slå.
Horn är lika självutlämnande i prat som i musik. Hon kallar relationen med publiken för ”asymmetrisk”, så till vida att hon fläker ut sig och inte vet något om hur vi har det hemma.
Konserten liknar i stunder ett avsnitt av ”Gift vid första ögonkastet”, i synnerhet när vi får monologer om vikten av rak kommunikation i relationer. I detta ligger en stor del av charmen.
Artisten delar med sig av sina problem. Hon skjuter upp saker. Till exempel fick mörkläggningsgardinerna vänta i nio år – trots dålig sömn.
Även i Melissa Horns musik finns en liten glimt i vänstra ögonvrån. Till och med i vansinnigt ensliga rader som ”Det är nåt sorgligt med att vika lakan själv/Och inte få säga gonatt”.
Av kvällens alla sorgliga sånger kallas ”Letter to Lori” den allra sorgligaste. Melissa själv blir så ledsen av att spela den att hon ber teknikern dämpa ljuset så det känns som hon ”står i mörker” när hon framför den.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.