Ghost of Yotei – en spirituellt vacker uppföljare
Jag är nästan frälst.
På många sätt är ett av årets mest efterlängtade spel en episk upplevelse.
Men det är beklagligt att det kidnappade försnacket spökar.
Hade detta varit en recension av ”Ghost of Yotei” skulle den förmodligen ha ackompanjerats av fyra eller till och med fem plus. Så är känslan efter tio timmar (ihop med känslan av att vilja klona sig så man hinner med alla dessa RPG-spel som, på gott och ont, tar motsvarande två fulla arbetsveckor att plöja igenom (minst)).
Men den förhållandevis korta tiden i Ezo har varit mer än tillräcklig för att förstå att arvet knappast besudlats.
Precis som i den spirituella föregångaren blir jag omkullkastad av dess skönhet.
Yōtei är häpnadsväckande ljuvligt. Ingen karta i hörnet, inte en massa symboler eller siffror som puttrar utan bara en bekant vind som visar vägen.
En hämndhistoria
Historien för den nya protagonisten Atsu är mörk och vägen framåt präglas av hämnd.
För den sakens skull är det inte särskilt mycket rakt på sak. Rätt snabbt kommer det vändningar, intriger mellan grupperingar och en uppsjö av personliga historier från alla platser som bergets skugga når.
Vissa, dock, är lite för simpla för sitt eget bästa. Detta är trots allt en sorts förlängning på redan implementerade och välkända element. Så uppdrag vilka omber mig att till exempel hämta en flaska sake som kastats ut på en klippkant, mest för att visa upp Atsus akrobatiska förmåga, känns som bortkastad stolpig tid. Jag hoppas och tror att delar som denna just hör till spelets början och inte fortsätter att nagga längre fram i äventyret.
Med det sagt finns det delar som jag aldrig lär tröttna på.
Oj, oj, oj
Utforskandet är tack vare – med risk för att vara tjatig – spelets nästintill omatchade skönhet en fullständig fröjd. Hela tiden, överallt.
Jag har märkt av en trend i Sverige, att såväl snubbar som damer använder fina stillbilder på sina ständigt påslagna tv-apparater så de snarare agerar tavlor i hemmet. Äh, skit i det och låt detta spel stå på istället vetja.
Striderna i stort är kanske inte fullt lika estetiskt tilltalade. Ack så tillfredsställande rent reaktionsmässigt, men mycket beroende på vilket tillvägagångssätt du väljer.
När jag kickade upp svårighetsgraden ett snäpp och gjorde Atsu oförmögen att autoparera men gav tajmade pareringar större styrka fann jag att spelkänslan fick sig ett rejält extra dopamintillskott. När det flyter är det otroligt hög nivå. Snabba beslut om att växla mellan vapen, som att köra en katana i varje hand, beroende på vad fiender använder bidrar också till det fina tempot.
Dessvärre har jag haft stunder, i synnerhet när många fiender dyker upp samtidigt, som striderna känns travande, avvaktande och i princip passiva. Som riktigt gamla Kung fu-filmer, på något vis.
Men oj, oj, oj vad jag älskar en mot en-utmaningarna med samurajerna som finns utspridda vid särskilda träd. Från de filmiska introduktionerna till bataljerna i sig. Det är hög, hög spelklass.
Spelet kallas ”woke”
Lika mycket som det gör ont i mig att jag inte har hunnit spela mer, lika glad är jag att jag fortfarande har majoriteten av äventyret framför mig. Jag är löjligt nyfiken på om ”Yotei” ska nå upp på samma episka nivå som ”Tsushima”, inte minst sett till hur historien ska utveckla sig.
Egentligen borde de flesta som väntat på det här spelet känna något liknande. Att det mesta tugg handlat om annat senaste veckorna är därför beklagligt.
En kommentar från en Sucker Punch-anställd efter mordet på Charlie Kirk ledde till att hon omedelbart fick sparken. Hennes inställning representerade föga förvånande inte studions eller för den delen Sonys. Faktum att röstskådespelaren bakom protagonisten Atsu för flera år sedan gått ut med att vederbörande är Antifa hjälper förstås inte till att släcka den elden.
Så nu ser jag i princip i alla inläggstrådar om spelet att människor (och en oklar mängd bottar) tänker bojkotta produkten. Den kallas ”woke” och lär så kallat .
Ja, det kan vara svårt att skilja på konstnär och konstverk.
I denna polariserande tid hade vi alla mått bra av mer förståelse, från alla håll i samtliga riktningar. Det är en konst i sig.
Om inte för andras skull, så för din egen.
Två fel gör inte ett rätt – och om du låter en persons handling komma i vägen för dig och det här spelet är den största förlusten faktiskt din egen.
”Ghost of Yotei” släpps till Playstation 5 den 2 oktober.