Tuttarna räddar inte ”Code Vein II”
Publicerad 2026-01-27
I grunden roligt men i slutändan frustrerande.
Denna anime-version av ett framtida ”Souls”-spel levererar 50 nyanser av huvudbry.
Code Vein II
Från 16 år
Pris: Cirka 650 kr
Format: PS5, Xbox Series och Windows
Utvecklare: Bandai Namco Studios
Utgivare: Bandai Namco Entertainment
Plus: Matigt system, i grunden roligt stridssystem, vacker värld, försöker vara ”utanför boxen”
Minus: Ojämnhet, ”hört den förr-känsla”, icke-belönande utforskning, för mycket att hålla koll på, misslyckas vara ”utanför boxen”
För någon som inte har spelat föregångaren är det en mängd saker som först förbryllar.
Karaktärsskaparfunktioner med sex miljarder alternativ är inte lika unikt längre. Men jag själv blir alltid lite skeptisk när jag tillåts göra riktigt märkliga grejer som verkligen inte passar in. Vem vill spela med en helt snedvriden hatt rakt i ansiktet – och sen ha möjligheten att duplicera kaoset med ännu en huvudbonad?
Nåja. När min Guns n’ Roses-Slash-skapelse väl ger sig ut i världen blir jag åter förbryllad. Eller snarare, jag känner mig rätt korkad.
Hjärnan kokar
Först ska min karaktär förstå att han redan har dött och numera delar hjärta med en söt anime-tös med en kjol som är minst två decimeter för kort för en arbetsintervju. Sen blir jag införstådd i att det finns en till synes oundviklig dödsdom över en redan postapokalyptisk värld och då är det dags att resa tillbaka i tiden där denna kortkjolsbärande dam direkt evaporerar och försvinner in i ens kropp. Det här händer då på fem minuter.
Sen kommer en kavalkad av introduktioner till spelets mekaniker, föremål och diffusa magiska effekter, med tillhörande knappkombationer som får hjärnan att smälta.
Det är Tiktok-tempo som möter en animerad framtidsversion av ”Dark Souls”.
Rejäla skillnader
För jo, nog är det Bandai Namco Studios (utgivaren av ”Souls”-spelen och nu senast ”Elden Ring”) som ligger bakom det här och tack vare detta kommer det ändå rätt snabbt bekanta element. Levlingsmekaniken, teleporteringsmöjligheterna och motsvarigheten till bonfires ger trygghet.
Men skillnaderna är trots allt rejäla. Allt är sämre här (orättvist kanske att jämföras med mästerverk, men det är vad det är).
Storyn till ”Code Vein 2” är förvisso begriplig men otroligt generisk. Även om detaljerna är utanför boxen har jag ändå en konstant känsla av att jag har hört det förut.
Obegriplig inkonsekvens
Spelkänslan i själva striderna är i grunden rätt rolig och tillfredsställande. Det finns en mängd olika vapen och stilar. Återigen, det krävs en riktig nörd för att fatta precis allt men när jag släppte på de egna prestationskraven och bara försökte plöja mig fram var det rätt ofta till ett litet leende.
Det stora problemet är fienderna. De är för ologiskt ojämna.
Bossfajterna i synnerhet kan bli riktigt frustrerande. Kvalitetsstämpeln om att man måste lära mig mönster, utnyttja svagheter, anpassa utrustning och så vidare känns verkligen inte alltid av. När det är riktigt svårt är det tålamod som gäller. Och sen är nästa strid plötsligt barnsligt enkel? Jag har har aldrig begripit mig på denna typ av inkonsekvens i tv-spel.
Nageltrångsskav
Vidare är utforskandet inte i närheten lika belönande som i ovan nämnda ”Souls”-jämförelser. Världen är förvisso rätt fängslande vacker, ibland. Dock knappast njutbar från motorcykelsadeln vars kontroller skaver värre än nageltrång.
”Code Vein 2” är inte dåligt. Inte heller bra. De stora tuttarna – och jo, de är både många och rejält stora – räddar inte upp det här.
I detta tidevarv, i denna närmst urholkade subgenre som kommit att kallas ”Soulslike”, behöver man inte leta länge för att hitta roligare, mer fängslande och framför allt mer polerade alternativ.
