Galet tempo i legendarisk förpackning
Publicerad 2025-11-17
Ett vanligt Switch hade sprängts av det här.
”Hyrule Warriors: Age of Imprisonment” pushar gränserna så brutalt att det bäst konsumeras i mindre doser.
Allt tar plats i en Hyrules dåtid, i den fängslande ålder som ofta åberopas i ”Tears of the Kingdom”. För de som inte har lirat ”Breath of the Wild”-uppföljaren blir det säkert mycket obegriplig rappakalja. För de andra är det snarare ett smörgåsbord av härliga bakom-kulisserna-detaljer i en prequal-story vi redan känner till mycket av.
Prinsessan Zelda gör sig bekant med dåtidens kungligheter och ihop med kung Rauru, hans syster Mineru och drottning Sonia skapas en front mot bråkstaken Ganondorf och hans sedvanliga upptåg.
Förbaskat roligt
Glöm rollspelsmyset som Link normalt sysslar med.
Hyrule Warriors-serien är ett hack n’ slash i genrens mest sanna bemärkelse. Mycket från ”Age of Calamity” känns igen, fast bättre på i princip varenda punkt.
Kortfattat går spelet ut på att slakta horder av fiender på mindre banor (så kallade ”battles”) som allteftersom sprids ut över kartan.
Må låta tjatigt. Mm, lite faktiskt, men också förbaskat roligt.
Det är inte heller bara kungligheternas batalj, utan det är en mängd olika spelbara karaktärer – varav några ytterst oväntade – som får sätta sina stridskunskaper på prov.
Dels gör det att historien kan parallell-berättas på ett väldigt käckt sätt.
Dels varierats attackerna friskt. Även om det ofta handlar om typ X-X-X-Y-kombinationstryck på kontrollen finns nästan alltid möjligheten att byta ett heligt spjut till en pilbågsbärande fågel, eller vad det nu kan vara. När staplar fyllts upp kan jag också genomföra kombinerade specialattacker som känns som värsta ”Mortal Kombat”-fatalities.
Men allra främst älskar jag hur bossars attacker ofta måste mötas med specifika motdrag inom några sekunder. Fingerfärdigheten belönas inte bara på skärmen utan med ljudeffekter som får mig att känna mig som Neo i ”Matrix Reloaded” när han slåss mot en hord av Agent Smiths.
Och som allting flyter.
Mellansekvenser...
Bokstavligt talat hundratals fiender attackeras samtidigt och deras sargade kroppar flyger runt på skärmen utan att en enda bildruta tappas bort. Det är faktiskt en större uppvisning av hårdvaran än vad ”Donkey Kong Bananza” lyckades med i somras. Ett vanligt Switch hade förmodligen sprängts av överhettning.
Dessa ”battles” tar omkring 20 till 30 minuter att genomföra. Men det är då utan att räkna med alla specialattacker som faktiskt stannar tidsräkningen. Man hade åtminstone kunnat låta bli att upprepa samma kaxiga slagord varje gång.
Samtidigt som det är action fyllt till brädden är ”Age of Imprisonment” oväntat tung på mellansekvenser.
För det mesta är det uppskattat men när man övertalar sig själv att ”bara köra en sista battle” och därefter matas med tio minuters videomaterial blir det lätt hänt att man zonar ut.
Bättre i mindre doser
”Legend of Zelda”-spelen har en magisk förmåga att få sina spelare att fullständigt försvinna in i dem. Plötsligt har fem timmar gått på fem minuter.
Detta spel gör sig bättre i mindre doser. De må vara mer potenta men den ändlösa slakten är bara inte fullt lika uppslukande.
Likt ”Elden Ring: Nightreign”, vilket detta spel också faktiskt påminner om ibland, är det perfekt i två- till tretimmarssejour för att runda av kvällarna med. Och många kvällar blir det.
44 gig tar spelet. I Nintendo-mått är det rejält. Räkna minst 50–60 timmar ihop med alla sidouppdrag och utmaningar.
”Hyrule Warriors: Age of Imprisonment” lånar sin estetik, musik, fiender och karaktärer från mästerverk.
Hela vägen dit upp på betygsskalan når det inte men detta adrenalinpumpande actionäventyr, med mycket snack och verkstad, behöver inte skämmas på något sätt.
Det är inget Zelda-spel. Men det är Zeldas spel.