Skräck när den är som allra bäst – på helt olika sätt
”Resident Evil Requiem” tappar i sista tredjedelen
Uppdaterad 2026-02-27 | Publicerad 2026-02-25
Det bästa av två världar.
Något av det bästa som ”Resident Evil” någonsin mäktat med.
”Requiem” är länge helt mästerligt.
Capcom har gjort vad många av spelvärldens största aktörer oftast inte vågar göra med sina juvel-varumärken. De provar något nytt.
Genom ”Resident Evils” historia har det vandrats längs två vägar:
- Tredjepersonsperspektiv med pumpande action där du aldrig flyr en strid.
- Förstapersonsperspektiv med pulserande skräck där du ofta gör bäst i att fly.
Med ”Requiem” blandas dessa tillvägagångssätt med en sällan skådad klarröd tråd.
Grace och Leon
På ensa sidan står Grace Ashcroft, en FBI-agent som utreder ett mord på just den plats där hennes egen mor kolat vippen.
Välbekante Leon Kennedy jobbar parallellt på att jaga ifatt minst lika välbekanta Umbrella Corporation.
Snabbt och snyggt korrelerar deras livsöden och därefter hoppas det friskt mellan ovan nämnda tillvägagångssätt.
Det är det bästa av två världar, för det allra mesta på bästa möjliga sätt.
Magnifika mellansekvenser
De smygande delarna med Grace känns mycket mer ”Biohazard” än ”Village”. Inte bara tack vare stora byggnader med mörka vrår, finurlig ”Petson och Findus”-approach (där man pö om pö låser upp världen) och ett mer metodiskt neutraliseringsschema gentemot zombierna, utan mest för den mänskliga aspekten.
För hur reagerar man egentligen när någon får halsen avskuren rakt framför en? Jo, precis med den chockartade panik och efterföljande ångestfyllda misstro som hon förmedlar (gissar jag). Detta sanningsenliga, relaterbara förhållningssätt gör allt det sinnessjuka som händer – för jo, nog nalkas det RE-typisk gore – mer greppbart. Det sliter liksom till i magen. Som om man själv vore fångad i en ”Saw”-film.
Mellansekvenserna är av högsta klass. Brutalt snygga, fullständigt lysande röstskådespel, bra jäkla manus. Jag hänförs så pass mycket att jag inte vill att de ska ta slut.
Men när de tar slut så slukas jag ännu mer.
Zombie med motorsåg
Det är precis det typ av ”Resident Evil”-spel som jag själv uppskattar som mest: Knappast förlåtande, resurskrävande, strategitungt och kusligt som satan. Man rysmyser när man sitter där hukad runt ett hörn – med bara två bulor i pistolen och en kniv som är på väg att förstöras – samtidigt som en sjungande kvinna bara kommer närmare och närmare.
Sen vänder det snabbt över till gode Leon och helt plötsligt blir det ett actionspel där ammunitionen knappt någonsin tar slut. Tro dock inte för en sekund att dessa delar är något sorts komplement. Nä ni, det har lagts lika mycket krut på att göra Leons comeback minnesvärd.
I ett av hans första uppdrag köttar en zombie på med en motorsåg. När denna tappas i marken ligger den inte bara där, utan snurrar kaosaktigt runt på marken och sågar av ben på andra zombies och hindrar mig från att plocka upp den. Såna här detaljer, med hur föremål interagerar med omgivningen, finns det gott om.
En ryslig individ
Handlingen förtjänar också sina lovord, och det ska gudarna veta att skräckspel inte alltid mäktar med.
Samtidigt som jag gör de linjära framstegen berättas en story utefter en flexibel tidslinje med tillbakablickar och skiftande perspektiv.
Spelets skurkar får tidigt centrala roller och deras karikatyrark är grymma. Victor Gideon, en av dessa, är mer posterboy-material än Lady Dimitrescu från ”Village” – och det säger en del. En riktigt ryslig individ, det där.
Tappar bort sig
Ett halvt dygn tog det mig för min första genomspelning.
Långt in anser jag det vara världsklass. Sen ballar både handlingen och spelkänslan ur lite väl mycket sista tredjedelen, precis som ”Biohazard” gjorde. Jag tappar både den där intima skräckkänslan samt glädjen över Leons besinningslösa våld till följd av seriens typiska sekvenser och bossfajter av ytterst övernaturliga natur.
Rätt synd, då jag dessförinnan på riktigt tänkte att detta mycket väl kunde vara ett av årets bästa spel.
Men efter en skräckfylld start på spelåret, inte minst i kölvattnet av svenska ”Reanimal”, må det ändå konstateras att ”Requiem” står i en klass för sig.
Jag längtar redan efter att spela om det på högsta svårighetsgraden.
SPELA Se skräckspecial och alla andra avsnitt
