Smakar gott – men också ett symptom på industrins problem
Recension: Så bra är ”Borderlands 4”
Publicerad 2025-09-16
“Borderlands 4” känns som en hamburgare från vilket smålyxigt hamburgerhak som helst.
Det smakar som något jag har ätit hundra gånger förut. Men efter några tuggor påminns jag om att det faktiskt är gott.
Gevärsmynningen blixtrar tillfredsställande till när jag mejar ner utomjordingar, banditer och fascister som står mellan mig och friheten. På väg mellan två uppdrag för motståndsrörelsen mot den auktoritära “Ordern” tar jag en paus och improviserar en självhjälpskurs för att hjälpa en man finna inre frid, så att han slipper göra som hans ex sade och gå i terapi.
Han hittar upplysningen och tillägnar sitt liv åt mordiskt, meningslöst våld. Med mig som första mål.
”Borderlands 4” utspelar sig i en öppen värld där du gör uppdrag, ärenden, samlar på gömda föremål, uppgraderar din utrustning och räddar baser från ondingar, som sedan blir nya fristäder som du kan snabbresa till och köpa nya vapen från.
Låter det bekant? Kanske för att det är exakt samma koncept som i “Horizon: Zero Dawn”, “Mordor: Shadow of War”, valfritt “Far Cry” och dussintals andra högbudgetspel.
Bröd. Kött. Sallad. Sås. Bröd. Två hipsterskillar med en dröm och en stekspade. Bara en riktigt god hamburgare. SVT rapporterade i fjol att sex av tio av de hamburgerkillarna har haft ekonomiska problem.
Våt dröm – för vissa
Det har inte gått mycket bättre för världens största spelföretag som har stängt ner anrika studior och sagt upp tiotusentals. Samtidigt är det en guldålder för självständiga mellanstora utvecklare.
“Borderlands 4” tog en stund för mig att falla för. Spelseriens karaktäristiska humor dyker mest upp i sidouppdragen och reduceras oftast till en kroniskt sarkastisk ton från spelarkaraktären som sällan får mig att ens dra på mungipan. Jag hittar snabbt mina favoriter bland smörgåsbordet av vapen med olika spelstilar. Pricksäkra gevär som utnyttjar mina gamer-reflexer till max.
Men spelet gör inte mycket nytt, utan känns snarare som ett symptom på industrins problem. Att följa säkra modeller, ta så få risker som möjligt och ha lite av allt. Öppen värld. Multiplayer. Kosmetiska uppgraderingar. Utlovade DLC:s. Tio olika halvgömda samlarobjekt.
Som en marknadsanalytikers sökmotoroptimerade våta dröm.
Ett obegripligt val
Det är i detaljerna som spelet tar stryk. Spelet är inte tillräckligt snyggt för att min 4060 RTX Geforce ska behöva tumma på kvaliteten och recensioner på Steam kryllar av klagomål på dålig optimering.
Buggar är vanliga men sällan allvarliga. Pilar som visar vägen pekar ofta in i bergväggar, måltavlor för uppdrag dyker inte upp, föremål som jag ska ta från plats A till plats B försvinner när jag släpper dem och jag misstänker att en viss karaktär dog för att spelet inte fattade att jag drog i rätt spakar.
Det hade inte varit ett lika stort spel om jag kunde ladda om en sparfil. Tyvärr sparar spelet sig automatiskt, utan backups. Ett obegripligt val som ger spelare mindre frihet och gör buggar mer riskabla.
För en trogen gamer kommer det mesta i spelet vara bekant. Har man ätit på några burgarkedjor har man ätit på alla och “Borderlands 4” känns som ett dussin andra liknande spel. Det är dags för något nytt.
Men när jag kom över repetitionen och lät smaken stanna i munnen kom jag ihåg varför det funkar och startade ivrigt upp spelet igen, i jakt på nästa coola vapen.
