Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Anneli, Annika

Är det verkligen otydligt tal de flesta tittare vill ha?

SVT gör bra serier – med dåligt ljud

TV-KRÖNIKA Vårens stora dramasatsningar i SVT har haft många kvaliteter, men en balanserad ljudbild har inte varit en av dem.

I alla fall inte för den som tycker att det är viktigare att höra vad som sägs än hur det låter när bestick klirrar mot tallrikar och löv rasslar i vinden.

Tv-svepet: Tre serier du inte får missa i vår
Tv-svepet: Tre serier du inte får missa i vår
4:19

Man sitter och tittar på en påkostad dramaserie i SVT, där man har engagerat toppnamn både bakom och framför kameran, lagt stor omsorg på scenografi och kläder, och har hög svansföring i största allmänhet.

Ljudteknikerna har jobbat övertid med att fånga de där små vardagsljuden som ska få det hela att kännas realistiskt och levande. Bestick som klirrar, en humla som surrar, vinande vind, kvittrande fåglar, rasslande löv, forsande vatten och prasslande papper.

Och dialogen är säkert också bra – men det är svårare att avgöra.

Hör tant dåligt? ˝Svar nej. Jag hör som en hök” skriver Karolina Fjellborg.

Eftersom den knappt hörs över den väldigt genomarbetade men också rätt så jätteirriterande ljudmattan av skålande glas, lökar som klyvs itu och långtradare som åker förbi utanför fönstret och tutar.

Man höjer ljudet, då man är mer nyfiken på vad som faktiskt sägs än på hur en blyertspenna mot ett anteckningsblock låter, eller vilket ljud som uppstår när någon spolar i en toalett.

Men sedan får man vara på alerten med fjärrkontrollen, för när MUSIKEN sedan plötsligt dundrar in flyger man ta mig fan ur stolen om man inte hinner sänka.

Hör tant dåligt? 

Svar nej. Jag hör som en hök

Så det är inte jag. Det är SVT.

Och jag vet att jag inte är ensam om att störa mig på detta.

Det är en ständigt pågående diskussion på bland annat sociala medier, jag får mail om det med jämna mellanrum, och det är ingen nyhet att dålig hörbarhet har varit en återkommande anmärkning för SVT att hantera. Inte minst när det gäller deras största dramasatsningar.

”Händelser vid vatten”.


När ”Händelser vid vatten” visades var kritiken mot ljudet betydligt mer högröstad än själva dialogen, som väl var den enda svaga länken i ett tv-drama som på alla andra sätt höll världsklass.

Framför ”Tunna blå linjen” fick man också alltid spetsa öronen. Och den här säsongen har både ”Stenbeck” och ”Trolösa” frustrerat med ljudbilder där själva dialogen har fått en synnerligen styvmoderlig behandling.

Någon använde ordet ”hörseldimma” om den senare produktionen, och det sammanfattade det hela ganska bra. 

Och saker och ting blev knappast bättre av att man eftersynkade den danske skådespelaren Jesper Christensens repliker, och använde AI för att försvenska dem. Med resultatet att han lät som en småfull robot på väg ut från en SFI-kurs.

Hade det inte varit enklare att… bara ta en svensk skådis?


Så, är dålig kvalitet på dialogen ett problem som är specifikt för SVT eller ens Sverige?

Nej, det är det ju i ärlighetens namn inte. Det klagas även internationellt, bland annat i England där BBC har fått mycket kritik och ”mumblegate” blev ett begrepp redan för tio år sedan.

Och förklaringarna till varför det är som det är kan vara flera. Skådespelare som inte artikulerar som de gjorde förr och pratar med grövre dialekter. Ett förändrat formspråk med mer hel- och miljöbilder och mindre täta närbilder. Mer bakgrundmusik. Och att tittarna inte har rätt inställningar på sina tv-apparater.

Det sistnämnda förklarar dock inte varför hörbarheten främst är ett problem när det gäller prestigedraman, medan man hör till exempel gameshows och nyheter klart och tydligt. 

För att inte tala om reklam, som är typ omöjlig att undgå även om man befinner sig på ett annat våningsplan och har hörselkåpor på sig.

Tjänsten ”tydligare tal” funkar sådär, tycker Karolina Fjellborg.


Och framför allt kan man ju fråga sig om det kanske är läge att se över prioriteringarna.

För om att kombinera dialog med diverse stämningshöjande läten verkligen är en omöjlig nöt att knäcka, borde det rimligtvis inte vara dialogen som drar det kortaste strået.

Och medan SVT visserligen har gjort ett hedervärt försök med tjänsten ”tydligare tal” – som dock funkar sådär eftersom den i vissa produktioner gör noll skillnad och i andra får effekten att det känns som att någon sitter två centimeter från ens öra och pratar rakt in i det på ett väldigt onaturligt sätt – undrar man ju:

Vad är poängen med att ha mummel dränkt i bakgrundsmusik och miljöljud som standardläge?

Är det alltså en majoritet av tittarna som föredrar ”otydligare tal”?

38. Skilsmässan alla pratar om
38. Skilsmässan alla pratar om
37:46