Den nya ”Monster”-säsongen vet inte när nog är nog
”Berättelsen om Ed Gein” är en degenererad röra
Uppdaterad 2025-10-24 | Publicerad 2025-10-06
TV-RECENSION Charlie Hunnam imponerar och går helhjärtat in i rollen som den notoriske ”Slaktaren från Plainfield”. Men den senaste säsongen av ”Monster” gapar efter för mycket och blir både ofokuserad och moraliskt magstark.
Monster: Berättelsen om Ed Gein
Säsong 3
Av Ian Brennan, med Charlie Hunnam, Laurie Metcalf, Suzanna Son, Tom Hollander, Vicky Krieps, Lesley Manville, Joey Pollari, Charlie Hall, Tyler Jacob Moore, Robin Weigert, Tobias Jelinek, Olivia Williams.
BIOGRAFISK KRIMINALANTOLOGI. Oj. Efter en första kontroversiell säsong om Jeffrey Dahmer, och en andra om bröderna Menendez, fortsätter Ryan Murphys och Ian Brennans ”Monster”-antologi med en tredje säsong som är mer av precis allt.
”The Ed Gein story” är en ambitiös men åbäkig historia, som verkligen har sina stunder men inte har vett att veta när nog är nog och lämnar en märklig, odefinierbar eftersmak av hyckleri och förvirrade budskap.
Huvudpersonen är alltså seriemördaren och gravplundraren Ed Gein, som föddes i Wisconsin 1906 och blev beryktad 1957, efter att polisen hade sökt igenom hans skräckkabinett till farm och inte bara hittat en nyligen försvunnen och mördad kvinna och diverse kroppsdelar från andra offer, utan även ett stort antal föremål och inredningsdetaljer tillverkade av mänsklig hud.
Charlie Hunnam spelar honom som en (ovanligt deffad) trög och lågmäld byfåne, som talar med en mjuk och vänlig stämma. Han har en osund besatthet av sin elaka, djupt kristna mamma, tycker om att onanera iklädd kvinnounderkläder, och har en sorts likasinnad bundsförvant i den egendomliga unga grannkvinnan Adeline Watkins.
En sak leder så att säga till en annan, och efter först broderns och sedan moderns död är Ed ensam på gården, och då eskalerar hans galenskap snabbt. Med mord, nattliga besök till kyrkogården, makabert hantverk, hallucinationer – och nekrofili.
Men Brennan (som är ensam showrunner och manusförfattare för den här säsongen) vill göra Geins historia till en del av en mycket större helhet, och införlivar därför en mängd andra kända personer i narrativet, som hoppar runt i tiden och blir allt mer kaotiskt.
Det handlar om Geins egna förebilder, nazisten Ilse Koch och den första kända amerikanska transkvinnan Christine Jorgensen.
Det handlar om kända Hollywood-profiler som hämtade inspiration från honom, och klassiska figurer från skräckfilmer som på ett eller annat sätt byggde på honom. Här finns både Alfred Hitchcock och ”Psycho”-skådespelaren Anthony Perkins, ”Motorsågsmassakern”-regissören Tobe Hooper och Leatherface, och Buffalo Bill från ”När lammen tystnar”.
Och det handlar om rena rama potpurrin av kända seriemördare; Richard Speck, Ted Bundy, Ed Kemper, Jerry Brudos. Just när man undrar var Charles Manson är så… dyker han också upp.
Det blir väldigt mycket, och likt Gein själv tycks den här serien ha ett par olika personligheter.
En som frossar i ondska och det makabra och smaklösa, och en som samtidigt bannar oss för att vi blir fascinerade av den typ av underhållning som den själv ägnar sig åt. Med tämligen lukrativt resultat.
Och hur det är meningen att man ska känna för Ed Gein efter de sista avsnitten, i vilka han i princip har förvandlats till en stackars mysgubbe i stickad kofta, har jag fortfarande inte kommit fram till.
Magstarkt är ordet.
”Monster: Berättelsen om Ed Gein” finns att streama på Netflix.
