Sexigt och snyggt – men med uteblivet klimax
Alfredson har gjort Bergmans ”Trolösa” till sin egen på både gott och ont
Uppdaterad 2025-02-26 | Publicerad 2025-01-24
TV-RECENSION Det finns mycket att bli imponerad av i Tomas Alfredsons serieversion av Ingmar Bergmans triangeldrama ”Trolösa”. Men under den urtjusiga, erotiska och välspelade ytan saknas något.
Trolösa
SVT
Sex delar
Av Sara Johnsen, med Frida Gustavsson, Gustav Lindh, August Wittgenstein, Poppy Klintenberg Hardy, Lena Endre, Jesper Christensen, Annika Hallin, Malin Crépin, Kicki Bramberg.
DRAMA. Filmen ”Trolösa” från 2000 regisserades av Liv Ullmann, men manuset var skrivet av Ingmar Bergman, med självbiografiska inslag, och på det stora hela var filmen väldigt, väldigt mycket Bergman.
Och när samma historia nu har blivit tv-serie, i regi av skicklige Tomas Alfredson och med manuset omarbetat av norska Sara Johnsen, är det mycket som skiljer den från originalet vad gäller både form, dialog och känsla.
Det är rakare berättat, med mer trånande blickar och mer visuell flärd. Men de språkliga, bergmanska djupdykningarna i ånger och ångest lyser med sin frånvaro.
Ett triangeldrama som berör det gifta paret Markus och Marianne och Markus vän (och Bergmans alter ego) David, och i förlängningen också Markus och Mariannes dotter Isabelle, är det dock fortfarande, och precis som i filmen utspelar sig handlingen under två olika tidsplan. Även om de båda är framflyttade ett par decennier.
Huvuddelen av handlingen utspelar sig på 70-talet, då skådespelerskan Marianne (Frida Gustavsson) är gift och lever tillsammans med den internationella pianisten Markus (August Wittgenstein). Men blir attraherad av, arbetar tillsammans med, och efterhand inleder en ödeläggande affär med regissören David (Gustav Lindh), som är en nyseparerad tvåbarnspappa och en nära vän till hela familjen, älskad inte minst av dottern Isabelle (Poppy Klintenberg Hardy).
Och den andra delen utspelar sig fyra decennier senare, då Marianne (Lena Endre, som spelade huvudrollen i Ullmanns film) och David (Jesper Christensen) möts igen som äldre och konfronterar de konsekvenser som deras trolöshet fick, både för dem själva och för deras nära.
”Trolösa” har i Alfredsons omsorgsfulla händer blivit en elegant och erotisk serie, där 70-talet är suveränt stilfullt återgivet i både det stora och det lilla, och dessutom befolkat av omöjligt vackra människor.
Wittgenstein har minst att göra med sin lite perifera rollfigur. Men Lindh är enormt karismatisk som en självupptagen, svartsjuk emotionell inkräktare med ett stort och otyglat konstnärsego, och Gustavsson är den som gör de verkligt tunga lyften med en roll som kräver nakenhet i både bildlig och bokstavlig bemärkelse.
Det enda uppenbara klavertrampet är egentligen valet av danske Christensen som en äldre David, eftersom hans David och Lindhs David aldrig känns som en och samma person i olika åldrar, utan som två helt olika personer.
De rör och för sig helt olika, och de delar inte ens modersmål. (Och ja, det hörs.)
I övrigt är ”Trolösa” tämligen fläckfri, på ytan.
Men under den är det något som saknas, för trots den här seriens många påtagliga kvaliteter, och trots den längre speltiden, lämnas förvånansvärt mycket outforskat både kring karaktärernas känsloliv och kring vad som egentligen hände mellan då och nu.
Här finns mycket att bli imponerad av, men mindre att bli verkligt berörd av.
Det är otroligt snyggt, men också lite kyligt. Sex avsnitt som man slukar snabbt och gärna, men i slutänden visar sig sakna det känslomässiga klimax man väntat på.
”Trolösa” har premiär på SVT Play den 26 januari och i SVT1 den 27 januari.