Man blir gråhårig i väntan på nya avsnitt
Streamingbranschen testar tålamodets gränser med allt längre glapp mellan säsongerna
TV-KRÖNIKA När fanfavoriter som ”Severance” och ”Stranger things” äntligen kommer tillbaka är den stora frågan:
Vad fan var det nu igen som hände sist?
Förr gick tv-serierna från de stora amerikanska tv-nätverken som NBC, CBS och Fox som klockor.
Säsongerna, som inte sällan innehöll över 20 avsnitt, började oftast på hösten för att avslutas på våren, och sedan startade nya till hösten. Och så vidare.
Kabelkanaler som HBO och AMC hade lite andra rutiner och något färre avsnitt. Men på det stora hela kunde man lita på att ens favorit kom tillbaka en gång om året om inget annat var sagt.
Till och med streamingpionjären Netflix höll sig till en början hyfsat till spelreglerna.
Visst revolutionerande de tittandet med en ny releasemodell där alla avsnitt damp ner samtidigt – men släppen var relativt regelbundna.
”Orange is the new black” dök upp en gång om året mellan 2013 och 2019.
Och även ”House of cards” lyckades leverera årligen under ungefär samma period – trots att stjärnan Kevin Spacey blev persona non grata under metoo-hösten 2017 och den sista omgången raskt fick skrivas om.
Men för några år sedan blev det andra bullar, och nu kan det gå åratal mellan säsongerna.
Något som inte nödvändigtvis är ett stort problem när det gäller antologier som till exempel ”True detective”, som har haft fyra respektive fem år mellan sina senaste säsonger, men blir besvärligare i många andra fall.
Och ett sådant fall är ”Severance”.
Dan Ericksons och Ben Stillers dystopiska sci-fi-mysterium om en inte så trevlig arbetsplats där de anställda har genomgått en process som helt separerar deras jobb-jag (”innies”) från deras fritids-jag (”outies”) tog många med storm när den hade premiär på Apple TV Plus i början av 2022, och blev en av det årets mest hyllade snackisar.
Men först nu kommer fortsättningen. Och även om den var värd att vänta på och jag verkligen inte har några klagomål på innehållet, som är lika ambitiöst, förbryllande och estetiskt imponerande som sist, blir det kännbart att tre år faktiskt inte är den ultimata paustiden för en tv-serie med snårig handling. (Tack till den som skrev Wikipedia-sammanfattningen.)
Andra extrema långsnoozare är ”Stranger things” och ”The last of us”, som också jobbar med treårsintervaller, och ”Familjen Bridgerton”, ”House of the dragon” och "Yellowjackets", som satsar på en säsong vartannat år.
”Yellowstone” lät nyligen nästan två hela år gå mellan en och samma säsongs två olika halvor. Och när ”Euphoria”, som inte har gett ifrån sig några livstecken på tre år, tänker göra comeback är fortfarande oklart.
Man blir, i alla fall om man är i min ålder, bokstavligt talat gråhårig på kuppen. Och medan det förstås ska påpekas att de senaste åren har inneburit en del försvårande omständigheter – som en pandemi och dubbla Hollywoodstrejker – har jag en gnagande känsla av att den här produktionstakten riskerar att bli en ny standard.
Det vore nämligen en logisk följd av flera faktorer. Som fetare effekter, mer avancerade inspelningar, mer efterbearbetning och friare ramar överlag, stora medverkande stjärnor som även är uppbokade på annat, och inte minst streamingbolagens vilja att samla in och analysera data innan de bestämmer sig för om de ska göra fler säsonger eller inte.
Men det är en strategi som kan komma att baktända. För att det blir för mycket av en utmaning att försöka komma ihåg vem som gjorde vad mot vem för tre somrar sedan, för att det kulturella ögonblicket har passerat och tittarnas entusiasm har flyttat över till något annat, och för att det blir för osäkert att investera tid i en historia som eventuellt inte kommer till poängen det närmaste decenniet.
Det är visserligen jättehärligt med tv-serier med stora ambitioner.
Men det är också rätt härligt med tv-serier som beter sig som just tv-serier, och inte inbillar sig att de är sin tids ”Apocalypse now”.
FJELLBORGS FAVORITER
American primeval
En våldsam och vacker värsting till västern på Netflix, som utspelar sig i 1857, i Utah-territoriet, och är delvis inspirerad av verkliga händelser och personer. Av Mark L Smith, som skrev manuset till trefaldigt Oscarsbelönade ”The revenant”.
Laid
En väldigt rolig romcom av lite mörkare modell på Skyshowtime. Med Stephanie Hsu som en singel i 30-årsåldern som upptäcker att hennes tidigare sexuella kontakter nu plötsligt dör en efter en. Amerikansk, men baserad på en australisk serie med samma namn.
Big mood
Nicola Coughlan från ”Derry girls” och ”Bridgerton” är suverän i den här idérikt skrivna brittiska dramakomedin om två väninnor vars vänskap sätts på prov av, bland annat, den enes bipolära sjukdom. Premiär på SVT Play den 22 januari.
Hitta fler av Fjellborgs favoriter på tv.nu
