Skräcksjukdom sprids vid fronten – eko från första världskriget
Det är en fruktad infektionssjukdom som knappt förekommit sedan första världskriget.
Den är plågsam, har hög dödlighet och många patienter tvingas amputera armar eller ben.
Nu sprids gasbranden i ukrainska skyttevärn och underjordiska befästningar.
Milslånga fält i dis och dimma.
Mörk, fuktig lera som tidigare var bördiga odlingslandskap men där nu kängor sugs fast i den kladdiga jorden för varje steg.
Fält nedlusade av minor och uppgrävda med ändlösa skyttevärn som i labyrintmönster utgör skydd mot fientliga soldater och drönare.
Det är i dessa skyttegravar och handgrävda skyddsrum den mardrömslika och fruktade bakterieinfektionen gasbrand nu sprids. En infektion som hittills varit främst förknippad med första världskriget.
Den är plågsam, nästan övermänskligt plågsam.
Bakterier från jorden som letar sig in i sår från kulor och explosioner.
Sjukdomsförloppet kan vara snabbt. Bakterien bildar gift och gasbubblor under huden som leder till svullnad, missfärgningar och svår smärta. När gasen rör sig under huden hörs ett karaktäristiskt knastrande ljud.
Utan vård är dödligheten närmast 100 procentig, utan snabb och korrekt vård är risken överhängande att soldaten tvingas amputera armar eller ben.
Vid flera av Ukrainas fronter är förutsättningarna för denna första världskrigets plåga ultimata. Precis som då är slagfältens bistra miljöer avgörande i kombination med svåra skador och bristande sjukvård.
En sjukvårdare säger till The Telegraph att gasbrand är sådant man läst om i skolan men aldrig tidigare sett i fält.
En av anledningarna till att plågan blivit vanligare är svårigheten att evakuera skadade. Det ständiga hotet från fientliga drönare tvingar soldater att vårda sina skadade provisoriskt i underjordiska skyddsrum i dagar innan de kan evakueras för professionell vård.
Då kan det vara för sent.
Det ryska anfallskriget i Ukraina har väckt ekon från historien – samtidigt som den modernaste teknologin nyttjas.
För den som besökt ett frontavsnitt i Ukraina är likheten med berättelser från första världskriget slående. De ändlösa fälten, fuktiga uniformer, skyttegravarna. Det är som en frontlinje hämtad ur Erich Maria Remarques roman På västfronten intet nytt från 1928.
Samtidigt gör modern teknologi att farorna är fler och större.
De ständigt svärmande drönarna som hotar allt ovan jord och som i städer och samhällen attackerar i sådana mängder att de blir omöjliga att skjuta ner. De ryska robotarna som inte bara slår ut elförsörjning och infrastruktur utan också attackerar bostadsområden och sjukhus.
Allt för att terrorisera och trötta ut en krigstrött befolkning vars motståndsvilja fortfarande glöder och som lagt kriget till sina vardagsrutiner.