Leyla, 28, lever under talibanernas förtryck: ”Vi kan krossa dem”
Publicerad 2025-04-06
SHEBERGAN. De drömde om utbildning, rättigheter och självständighet. Om en framtid.
Men efter talibanernas återkomst till makten har de unga afghanska kvinnornas drömmar krossats.
– Våra själar togs ifrån oss, säger Samira.
I en taxi sitter några unga kvinnor. De är på väg för att shoppa tyg i distriktet Andkhoy, de ska sy kläder. En manlig släkting är också med i bilen.
Vi är i staden Shebergan, i norra Afghanistan.
Då händer det som så ofta sker. Taxin stoppas av talibangruppen, känd som Amru-Maruf.
Taxichauffören stänger genast av låten ”Bano” av Ahmad Zahir. Det är förbjudet att lyssna på musik. Den lättsamma stämningen i bilen förvandlas till en tryckande tystnad. En av talibanerna inleder en konversation med taxichauffören och ger tydliga order om att kvinnorna i bilen måste täcka sina ansikten. Dessutom meddelar han att kvinnor inte får sitta i framsätet om de inte har en manlig följeslagare vid sin sida.
Måste ha sällskap
När taxin får köra vidare säger en av kvinnorna åt chauffören att sätta på musiken igen. Taxichauffören ber henne att vänta tills de kommit lite längre bort.
Kvinnan suckar och ser ut genom fönstret, iförd sin ansiktsmask.
– De har fått människan att tappa intresset för livet, säger hon.
Men en vacker slump lyckas återigen få ansiktena i bilen att le.
– Titta, skriker en av kvinnorna glatt och pekar på en man och en kvinna som går hand i hand.
Skratt och leenden sprider sig snabbt i bilen. Det är inte vanligt i Afghanistan att se sånt.
Taxichauffören startar om låten med ett litet leende på läpparna.
Scenen i taxin säger mycket om det liv som unga kvinnor i Afghanistan lever sedan talibanerna återigen tog makten i landet, i augusti 2021.
Efter det har kvinnornas rörelsefrihet i samhället begränsats. Kvinnor behöver oftast ha sällskap av en manlig släkting för att kunna röra sig fritt. Det är till exempel ett krav i kollektivtrafiken.
Infört klädkoder
Talibanerna har också infört klädkoder som kräver satt kvinnor bär heltäckande kläder när de är ute. Många unga kvinnor väljer att bära ansiktsmasker istället för den traditionella ansiktstäckande hijaben.
– Jag har inget problem med slöja men de vill ha saker som går över gränsen för oss, säger Samira, 30.
Aftonbladet träffar Samira i hennes hem i Shebergan i norra Afghanistan.
I det stilla rummet är larmet från staden som vi upplevde på taxiresan långt borta. Bara det knastrande ljudet av ved som brinner i spisen hörs.
Men oron sitter i väggarna också här.
Fick inte plugga klart
Efter talibanernas maktövertagande har många flickor och kvinnor blivit utestängda från skolor och universitet. Samira pluggade på läkarlinjen innan talibanregimen tvingade henne att avsluta sina studier.
– Våra själar blev sjuka och togs ifrån oss, säger Samira.
I stället fick hon gifta sig. Trots att hon var medveten om de utmaningar som väntade tog hon också steget att börja arbeta. Hon blev medicinsk inspektör, ett arbete som inleddes i samarbete med Tyskland.
På sin arbetsplats står hon nu inför nya problem. Breven hon fått från talibanerna är tydliga och skrämmande – de skriver att hennes arbete inte längre är nödvändigt och att hennes arbetsplats ska stängas ner.
Dessutom har hon fått order om att ta med sig en manlig bekant till jobbet, varje dag. Samira har heller inte fått någon lön på länge. Hon har försökt att prata med ansvariga talibaner för att få klarhet och hjälp, utan framgång.
– De sa till mig att jag skulle skicka en manlig bekant. De tittade inte ens på mitt ansikte när de sa det.
Varje morgon vaknar hon med ångest och oro för när hennes arbetsplats kommer att stängas ned.
– Blir det imorgon? Idag?
”Drömmar har dött”
Samira sitter nära elden och försöker värma sina händer. Nedstämd tittar hon ut genom de långa breda fönstren. Utanför leker barnen med höga skratt. Hon tänker på dagarna med sina vänner på skolan.
Många av vännerna lider av psykiska sjukdomar nu.
– Många som var framgångsrika i sina yrken och studier blev bortgifta mot sin vilja. Jag känner nästan inte igen dem. De mår jättedåligt. Deras drömmar har dött.
Hemma hos Samira är Leyla, 28, på besök. Hon är bästa vän med Samiras yngre syster. Det är första gången hon besöker sin kompis på flera år.
Leyla gick sitt sista år på universitetet och pluggade på ingenjörslinjen när talibanerna tog makten. Hon fick aldrig sin examen.
– Min dröm var att bli ingenjör men så blev det inte. Jag hade ett normalt liv, jag var en glad tjej som studerade på universitetet. Nu känner jag mig gammal.
Leyla har idag två döttrar, hon berättar att hon lever för deras skull. Hon tar fram sin mobiltelefon. Stolt visar hon upp fotografierna av flickorna. Varje bild berättar en historia – från födelsefirande till familjeutflykter.
– Jag vill inte att de ska möta samma öde som jag. Jag läser böcker för dem, jag utbildar dem hemma med de möjligheter jag har.
Leyla har vid flera tillfällen kommit nära talibanerna. Hon håller hårt i tekoppen när hon berättar.
– Första gången jag stod öga mot öga med talibanerna var jag väldigt rädd. Deras ögon var som vapen – som om en kula skulle komma ut när som helst.
”Vet att vi kan krossa dem”
Leyla beskriver sin situation som ett slags fångenskap. Till skillnad från Samira har hon redan förlorat sitt jobb. Efter att talibanerna infört lagar som förbjuder kvinnor att arbeta har hon sett sin familjs ekonomi kollapsa. Hennes man har lämnat landet för att söka arbete, på grund av den ekonomiska situationen i Afghanistan som präglas av hög arbetslöshet och låga löner. Leyla är ensam kvar med ansvaret för barnen.
Hon känner sig maktlös och frustrerad över att vara beroende av sin mans, ofta oregelbunda, inkomster.
– Jag vill jobba. Jag vill kunna ta hand om mina barn och mig själv, istället för att vänta på att en man ska skicka pengar, säger hon.
Hon anser att talibanerna är rädda för kvinnors styrka.
– De vet att vi kan krossa dem om vi får möjligheten. Därför begränsar de alla våra möjligheter.
Samira håller med. Hon vill uppmana alla afghanska kvinnor att hålla hoppet levande.
– Håll er starka, stå bakom era rättigheter. Vårt land behöver oss kvinnor.
Fotnot: Samira och Leyla heter egentligen något annat.
